erikan

Det har varit en underbar dag med hundpromenader, hundträning, och promenad ute i solen. Träffade Judith en sväng och vi gick ut och gick med hundarna. Lego fick bada tassarna längs cykelbanan vid Väsman, han var sugen på att doppa hela sig i vattnet!

På kvällen åkte jag och mamma till Gubbo för apporteringsträning. Jag hade med mig Godis som skulle passivitetstränas. Vi tränade också lite fotposition och kontaktövningar. Han var strålande duktig!

Lego är en stjärna. Vilken hund han är. Jag är otroligt imponerad. Du har verkligen lyckats med honom mamma! Han är lugnet själv, men när han väl får arbeta är det fart och han är både noggrann och ihärdig. Han kan konsten att slappna av när han inte ska arbeta. Han är helt tyst i passivitet, han är förig, samtidigt som han kan jobba självständigt. Han tar för sig mark i sök, han är en duktig markör, han är uppmärksam, skottfast och har ett otroligt fotgående. Han är stabil och stadig. Han är stabil mentalt och det snällaste som finns. En riktigt bra hundkompis! Lego har verkligen det vi söker hos en Flatcoated Retriever. Grattis mamma, du har fått otroligt bra material och du förvaltar det mycket väl! Jag är stolt över er. Ser fram emot att se er i öppenklass på jaktprov till hösten.


Han är inte bara bland det bästa inuti, han är snygg också.

Är i Ludvika nu. Otroligt skönt och roligt att träffa Godis igen. Han har blivit stor och ännu sötare, hur nu det var möjligt. Skönt att träffa familjen och Lego igen, också.

När jag går upp på mitt rum blir jag helt iskall och stel. Hjärtat börjar slå hårt och snabbt, jag blir illa till mods. Senast jag var på mitt rum och sov på mitt rum, sov jag med Divino. Han fanns där med mig. Och jag grät då, för jag var så orolig för honom. Filtarna jag då la fram till honom, för att han skulle ligga mjukt med tanke på sin stela och vingliga bakdel, ligger kvar på golvet. Jag förstår inte, hur jag orkar. Hur det ens kan vara sant. Så orättvist. Nu finns han inte där längre. Fy fan.

Var på praktikdag på ett djursjukhus i Karlstad igår. De diskuterades diafragmabrock och tumörer hej vilt. Jag ville bara gå in på toaletten och spy, och klumpen i halsen kändes tjock och svidande nästan hela dagen. När jag såg hundarna i stallarna, som var där, utan sina ägare, sjuka och dåliga, då gjorde det så fruktansvärt ont i mig. Jag vill inte tänka på, att Divino tillbringade sitt sista dygn på djursjukhus, utan mig. Det känns som ett svek. Usch.. Men vi ville bara hans bästa. Det var därför han blev kvar där, utifall att han skulle få en tid för magnetröntgen redan dagen efter, trots att det var fullbokat. Vi älskar dig, Divino. Det kommer aldrig bli sig likt här, utan dig.


You're simply the best. Better than all the rest. Better than anyone I've ever met.

I’d catch a grenade for you

Throw my hand on a blade for you

I’d jump in front of a train for you

You know I'd do anything for you





Du var mitt allt , du var hela min värld. Har ingen att få krama..

I wish I could keep you much longer.

Tack för fina ord. Han var en otrolig hund och en otrolig kompis. En riktig stjärna! Jag kommer aldrig mer att kunna få en sådan hund igen, det vet jag med säkerhet. Jag är glad för tiden vi fick tillsammans. Jag är dig också evigt tacksam för att vi fick chansen att ha Divino. Han har lärt mig så otroligt mycket.

Det är med tårar i ögonen jag skriver allt vackert om honom i min blogg, som kommer rakt ifrån hjärtat. Han har berört så många, och många av mina kompisar här som enbart träffat honom några gånger, beskriver förlusten av Divino som något utav det värsta.

Det är läskigt att verkligen märka, hur mycket planer och saker man har planerat och tänkt att göra. Det blir så tydligt, när det plötsligt går i kras. Det var inte förrän i förrgår som jag insåg, att jag inte längre har någon agilityhund. I sommar kommer jag inte kunna tävla. Divino och jag hann inte tävla oss upp i Agilityklass III som vi tänkt. Vi hann itne ta viltspårschampionatet som vi skulle göra i vår. Och vi hann inte starta i lydnadsklass II. Han hann heller aldrig bli veteran, och jag kommer aldrig mer få uppleva att stå i ringen tillsammans med honom, min showiga, härliga och positiva flatte. Vi tävlade heller aldrig i freestyle.

På min tröja från Hundsportgymnasiet står det "Erika och Divino". Bara en sån sak kan få mig att inse, hur mycket man tog för givet att vi skulle ta studenten tillsammans. Även fast jag skriver om hur mycket vi inte hann göra, vet jag att vi tog vara på varenda dag. Jag hoppades på åtminstone några år till. Känns så overkligt när man hos veterinären ser retrievrar som kommer in och väger 62 kilo och inte en endaste muskel på kroppen. Divino blev masserad, stretchad, fystränad, dragtränad, uppvärmd, nedvarvad, o.s.v. Livet kommer tyvärr aldrig att vara rättvist.

Du ska vara stolt över att ha fött upp en hund som lyckats så otroligt bra inom så mycket. En duktig JAKThund, freestyleagilityhund, draghund, viltspårshund, sökhund (bruks), lydnadshund men framförallt, en otroligt sund hund med en god exteriör om man bortser från hans huvud.



Tack Monica, för denna underbara hund. Även fast tiden med honom blev alldeles för kort ångrar vi inte en sekund, att vi haft honom.

Just nu  och under de senaste två dagarna känns det som att allt har rasat samman. Hur ska jag någonsin kunna vara lika lycklig. Hur ska jag någonsin kunna sluta gråta. Mina klasskamrater pratar om sina hundar. Alla planer de har, allt de ska göra. Det gör så ont i mig att tänka på, alla de planer även jag hade med Divino. Allt jag skulle göra med honom. Vissa har problemet "hur ska båda hundarnas namn kunna få plats på min studentmössa????". Mitt problem är, vilken hund ska stå på min studentmössa.. Han jag skulle ta studenten med finns inte mer. Men nu vet jag. Det ska stå Divino på min mössa. Det var han och jag som började på den här skolan. Det var han och jag som skulle ta studenten tillsammans. Nu när det inte blev så, ska han trots allt få vara med på ett hörn. Det är han värd.

Min stjärna, ängel och bästa kompis. Alla tårar jag fäller är tack vare den underbara individ du var och det fruktansvärda tomrum du lämnade bakom dig. Jag känner mig ensam och förlorad utan dig.

Bilden är tagen av Julia Pettersson, du hittar hennes blogg här. Hon har också skrivit något vackert. Inlägget heter: a wish that time would have stopped so you could have stayed. Hon har också skrivit ett fins inlägg om att minnas, och om bilder.



On the days I can't see your eyes,
I don't even want to, open mine.
On the days I can't see your smile,
Well i'd rather sit, wait the while.
For the days I know you'll be near,
'Cause a day without you, just isn't fair.
See the days I can hear you voice,
I'm left without a choice.

God damn your beautiful to me,
Your everything, yeah thats beautiful
Yes to me

Ikväll är nog den jobbigaste dagen, sen Divino lämnade min sida. Känns så otroligt tungt och jobbigt. Från att det känns så overkligt, är det plötsligt verklighet. Det är meningen att jag ska fortsätta här, plugga, träna hund och ta studenten - utan honom. Det känns förjävligt helt enkelt. Så orättvist.

Det är många underbara vänner som finns vid min sida. Jag får höra av många att jag är stark, trots att jag känner mig svagare än någonsin just nu. Känns som att jag aldrig mer kommer att kunna känna samma, äkta glädje, som jag gjorde för bara en och en halv vecka sedan.

Om jag läser tillbaka i min blogg då, så mådde jag så otroligt bra. Nästan för bra för att vara sant. Det visade sig vara så, det var för bra för att vara sant. Och Divino blev sjuk. Det är orättvist, och jag blir både ledsen och arg när jag tänker på det. Vem styr denna orättvisa värld..

Tårarna rinner. Jag förstår inte hur det kan vara så orättvist. Jag förstår inte hur han plötsligt kan vara borta. Men jag förstår att han aldrig mer kommer att komma tillbaka. För hur mycket jag än har önskat det, och hoppats, så har han inte gjort det. Om jag fick en önskan, skulle det vara att få se i dina vackra ögon, igen. Det är fruktansvärt, att sånt här kan hända. Divino är spanska, och betyder gudomlig. Precis som han är. Eller var..

Imorgon kommer David tillbaka, efter en hel vecka härifrån. Jag saknar honom, mycket. Vet itne om jag kommer börja gråta eller le när han kommer. Känner mig otroligt känsloladdad. Men jag vet att jag ser fram emot att få ge honom en kram. Eller två.

My Hörting, min underbara vän har skrivit ett inlägg i sin blogg som fick mina tårar att rinna nedför kinderna. Och fortsätta droppa mot mina ben. Du är en fin människa, tack för dina underbart vackra ord. Även om tårarna rinner nu och då, är jag säker på att dina ord kommer att trösta. Det betyder otroligt mycket. Ni hittar hennes blogg här. Inlägget heter: Det där med sorg.



"Vi minns alla, den mångsidiga Sort-Guld hunden.."

Det är precid vad han var, Svart Guld! Vila i frid, Divino. ♥ Jag och många fler saknar dig, men vi kommer alltid att minnas dig.