I Ludvika
Är i Ludvika nu. Otroligt skönt och roligt att träffa Godis igen. Han har blivit stor och ännu sötare, hur nu det var möjligt. Skönt att träffa familjen och Lego igen, också.
När jag går upp på mitt rum blir jag helt iskall och stel. Hjärtat börjar slå hårt och snabbt, jag blir illa till mods. Senast jag var på mitt rum och sov på mitt rum, sov jag med Divino. Han fanns där med mig. Och jag grät då, för jag var så orolig för honom. Filtarna jag då la fram till honom, för att han skulle ligga mjukt med tanke på sin stela och vingliga bakdel, ligger kvar på golvet. Jag förstår inte, hur jag orkar. Hur det ens kan vara sant. Så orättvist. Nu finns han inte där längre. Fy fan.
Var på praktikdag på ett djursjukhus i Karlstad igår. De diskuterades diafragmabrock och tumörer hej vilt. Jag ville bara gå in på toaletten och spy, och klumpen i halsen kändes tjock och svidande nästan hela dagen. När jag såg hundarna i stallarna, som var där, utan sina ägare, sjuka och dåliga, då gjorde det så fruktansvärt ont i mig. Jag vill inte tänka på, att Divino tillbringade sitt sista dygn på djursjukhus, utan mig. Det känns som ett svek. Usch.. Men vi ville bara hans bästa. Det var därför han blev kvar där, utifall att han skulle få en tid för magnetröntgen redan dagen efter, trots att det var fullbokat. Vi älskar dig, Divino. Det kommer aldrig bli sig likt här, utan dig.
You're simply the best. Better than all the rest. Better than anyone I've ever met.
