erikan

I fredags kom mamma och Pi och hälsade på mig. Det var hur trevligt som helst. På lrödagen var vi ute på äventyr och på hemvägen stannade vi på ICA maci och storhandlade. Sen lagade vi purjolökssoppa med turkisk yoghurt sås i och smörgås. Hur gott som helst! Så nu har mamma lärt mig hru man gör soppa. Till veckan blir det morotssoppa. :)

Nu ska jag och Godis ut och springa, har precis städat lite och fixat inför den kommande veckan. När jag kommer hem blir det Wallander - skytten!


Det gäller att vara med, när man springer med godiskillen. Han är snabb!

Idag är det ingen vanlig dag alls. Det är en dag då en stor del av min tid har ägnats åt att tänka på Divino. För åtta år sedan idag, föddes min älskade Divino. Gudomlig är vad hans namn betyder. Och det var precis vad han var. Därför är den här dagen en dag som är extra jobbig för mig. Och jag vet om att den är det för flera andra också.

I skrivande stund är jag helt tom på känslor. Sakta men säkert börjar det trycka bakom ögonen. Jag vill inte tänka på att jag, för exakt ett år sedan, strök mina händer genom hans päls och bjöd honom på födelsedagsfika.
Ett år är inte särskilt lång tid. Men det är en tid då mycket hinner förändras.

Det känns så fruktansvärt konstigt, det här med livets gång. Och hur orättvis världen är. Jag vill nog inte ens förstå, att det har blivit som det har blivit och jag vill absolut itne tänka på hur snabbt livet kan förändras. Jag får en klump i magen, och det börjar svida i halsen, när jag tänker på hur snabbt livet förändras.

Grattis på födelsedagen Divino. Jag hoppas att du har det bra där uppe, och att du busar runt tillsammans med Disco och Rio.

Det lyser tända ljus vid min fina vägg, fylld med minnen i olika former. Det får mig att känna både glädje och sorg, jag är så toroligt tacksam över de underbara änglar jag har haft. De har givit mig så otroligt mycket glädje och kärlek.

Rest in peace och föralltid i mitt hjärta.



DIVINO ♥

Kärlek - glädje - samarbete - vänskap

Den 28 mars 2011, tre dagar före min 18-årsdag, skrev jag följande ord i min blogg:

"Imorgon ska jag iallafall strukturera upp lite saker i mitt liv och göra klart ett litet svenska reportage..."

Någon vecka innan, hade jag precis orkat göra ett minnesinlägg om Disco, älskade Disco. För första gången sedan förlusten av honom i december. Jag hade precis rest mig upp, efter att ha blivit totalt nedslagen i december.

Den 29 mars 2011, två dagar senare, förändras det där med att mitt livs struktur skulle bli bättre:

"Det gör så ont i mig. Tanken på att han aldrig mer kommer komma hit. Jag kommer aldrig mer få stryka mina händer genom hans underbara päls. aldrig mer kommer jag få se honom så lycklig som när han arbetar. Eller när man kommer hem från skolan. Bara att säga upp hans stallplats. Sudda ut hans namn från tavlan där. Vem ska nu följa med när jag och Josefine har projektarbete "barns relation till hundar". Inget kommer någonsin bli som förut. Men det är så mycket tankar och saker som dyker upp hela tiden. Han kommer aldrig mer ligga i sin favoritbädd här i Forshaga. Underbara bästa Divino. Livet är grymt orättvist. Friska sunda Divino. Tankar kring hans sista dygn dyker också upp. Att jag inte var där, med honom. Och så många gånger som vi sagt: "Vi kommer aldrig mer få en hund som Divino..". Det är så sant. Och så sorgligt. Jag kan knappt förstå. Den smärtan som finns i mig nu, är omöjlig att få ur. Jag har svårt att andas, måste pausa ett tag ibland, lägga mig ner på golvet, och försöka släppa allt. För att kunna resa mig upp igen. Jag kommer aldrig mer få träffa Divino.

Min bästa vän, min tävlingskamrat och träningskamrat (både hundträning och löparträning). Kunde alltid lita på honom. Pratade senast häromdagen om hur trygg jag är med honom. Och hur jobbigt det var att åka t.ex. tåg utan honom. Han hör till mig. Vi är ett team. Eller så var vi ett team. Jag vet inte om jag ska skriva och prata i nutid eller i dåtid. Väljer nutid, då jag bryter ihop helt annars. Och ingen studsande, skällande och glad Divino kommer att möta mig i hallen när jag kommer hem, även om jag enbart varit borta i 2 minuter. Man blir så påmind, hela tiden. Hans dragsele som är utvald till honom hänger på en krok i mitt rum. Hans hundmat står i förrådet. Och hans tuggpinnar står i bokhyllan. Hans skålar. "

rest in peace. ♥ D I V I N O



Dragselen hänger inte kvar på kroken längre. Den flyttade jag på innan jullovet. Och det var inte lätt.

Det sägs att tiden läker alla sår. Men än så länge har jag inte märkt någonting alls. Kan någon tala om för mig, hur lång tid vi pratar om? För det börjar bli riktigt jobbigt detta..

Man ska aldrig prata om hur bra man mår. Det är så onödigt att nämna det ens. För det märks på en, när man mår bra. Det är tydligt, det strålar. När man pratar om det, slutar det på något vis plötsligt att stråla. Det har bevisats för många gånger, för alltför många personer.

Nu ska jag och fina Godis försöka sova.

Godnatt.

Om man kollar runtom sig, så inser man att kärlek faktiskt finns överallt.

Love, actually.

Jag har haft en underbar dag med tacomys med mina fina vänner, tränat med Godis, tvättat och städat. Nu ska jag träna, efter det en dusch och ta hand om mig själv lite grann. Sen ska jag titta på Wallander 21.00, inte att missa!

Jag mår så bra just nu. Och jag har insett att jag vill jobba med djur. Nu är det bara att hålla i, SLU's intagningspoäng är rätt så höga, rätt så..


I rymden finns inga känslor, där pratar Simon och Jennifer om den här känslocirkeln. Om hur lätt det är att gå från CP lycklig till att bli ledsen, de ligger så otroligt nära varandra. Den stämmer så bra. Och jag ör faktiskt lite rädd, för att det ska bli så. En vän till mig, var med om det här förra veckan. Jag frösöker nu att bygga någon slags mur, som gör det svårare att trilla över. För det vill jag verkligen inte. Jag tycker den är bra, och ni som inte har sett filmen ska göra det på en gång. Gå och hyr den, ikväll!

Vilken röra! Svårt att förstå, det skulle verkligen behövas en rejäl förklaring angående detta i nästa nummer av charmören. Har avelslektion och vi sysslar med avelsdata. Intressant, men förvirrande med det nya indexet...

Det där med att må bra handlar om så mycket mer än utseende. Det handlar om hur man mår både inuti och utanpå. Jag har otroligt svårt för de som enbart går på utsidan., jag tycker att det är fel. Jag har börjat träna otroligt effektivt. För att jag vill. Jag har mål. Dessa mål vill jag uppnå, och jag gör det med glädje och med stolthet, tillsammans med min fina vän lollo och våra fantastiska släthåriga retrievers.

Det är med gläde och en positiv inställning och attityd som jag nu går ut ochs pringer fyra-fem gånger i veckan (minst!!!) och gymmar 2-3 gånger i veckan. Jag sover bättre, jag mår bättre, jag äter sundare och jag är mer nöjd med mig själv. Min hy är mycket bättre och jag känner mig otroligt stark och stolt över mig själv!

Godis ser ut som ett stort muskelpaket. Och jag själv har blivit slankare och mer fit på bara en vecka. Jag mpt otroligt bra, och har så roligt tillsammans med min hund och med min vän.

Det här är inget jag måste, det är något helt annat. Det är något jag vill!!!

VM-guld för juniorerna. riktigt bra jobbat och en underhållande match. Detta gjorde det lättare att hålla sig vaken trots att det var tunga ögonlock i perioder.

Niu är jag tillbaka i Forshaga. Har lite kvar att packa upp och sen ska jag duscha och tvätta två maskiner. Ska bli riktigt skönt! Längtar redan hem lite dock... :(

Hittade en supersöt bild på Godis från i somras. Sååå gullig!

Härlgit med lite ny bloggdesign. Det rånglade som vanligt hur mycket som helst, men nu är det lite fräscht på bloggen igen.

Hittade denna underbara bild från i somras. Bästa Godisen! ♥

Dags för lite ny bloggdesign kanske. Har dessutom precis fångat Pi, han hade ett galet sheltieryck. Han är totalt GALEN!

Sådär. Det väntade inlägget. Jag har haft jullov i två veckor. Första veckan var jag så trött att jag mest städade, umgicks med släkt och vänner samt tränade hund. Sånt man behöver mest!  Julafton tillbringades först i Hagge med systrarna och familjen där. Vid halvtvå tiden så körde jag till Snöån och firade resterande del av julafton hos mormor och morfar och släkten där. Fick otroligt fina julklappar, tack så otroligt mycket! Har bland annat fått pengar till student/bal och en supersnygg och praktisk träningsväska till apporteringen.

Veckan mellan julafton och nyår har varit snöfri. Har det en gång kommit snö under vintern som har försvunnit, tycker jag det kan vara. Då vill jag inte ha någon mer snö.

Var och tränade apportering vid en åker i Gubbo, tillsammans med bland annat mamma och Lego. Tränade stadga och fotgående med Godis, följt av markeringar. Lego är en riktig stjärna. Vi började hela träningspasset med att lägga ut två apporter vid fyra olika ställen utefter åkern. Därefter tränade vi dessa markeringar och stadgeövningar mitt på åkern med Godis. När det sedan var dags att ”plocka in” dessa utlagda dirigeringar, som någon lite kaxigt uttryckte sig, visade det sig att det verkligen blev så. Mamma började med att skicka Lego, över de ställen där Godis tidigare hämtat ett antal markeringar. Det var långt, säkert uppåt 100-120 meter. Lego sprang som skjuten ur en kanon. Följt av en korrekt stoppsignal, kort och tydlig. Lego tvärstannade, följt av ett sidledstecken till vänster : ”Yaa”. Lego tog alla tecken klockrent och var så duktig! Han har blivit en liten stjärna den hunden. Så tråkigt att de inte redan i höstas fick den där 1:an i ÖKL i Värmland. Tänk att den enklaste som släpspåret kunde förstöra… Bara för att Lego tror sig göra fel! Men det är bara att ta den till våren istället, jag håller på Er, mamma och Lego! Resterande dirigeringar visade sig bli lika okomplicerade. Både för mamma och Lars med hundar. Träningen (som var fylld med passivitet för alla hundar, Lego sitter som ett ljus i passivitet, säger inte ett pip) avslutades med ett stort sök. Som är Legos skrytmoment, jag tittade och njöt!

Jag har också varit ute med mamma vid agilityplanen vid ett flertal tillfällen, tränat med Pi och Valdo samt fotograferat. Pis hopptekniksträning har påbörjats vilket visade sig gå över förväntan! Det är en modig kille med mycket självförtroende och fart, i kombination med samarbetsvilja och självständighet.

Att kunna träna både spportering och agility i slutet av december kändes alldeles för bra för att vara sant! Och det var det, när jag vaknade imorse hade det kommit en del snö.

Nyårsaftonen igår var bra. Åt med familjen och några vänner, innan jag var ut med andra vänner. Tolvslaget firades på stan med vännerna, raketerna var okontrollerade och det smällde så man fick ont i huvudet. Som den brukar vara, med andra ord!


Pi på julafton.






Love!


Galeeeeeeeenhund!