Dimmiga dagar, det var fina dar

Grattishälsningar från jordelivet, idag skulle du fyllt 10 år. För snart tre år sedan tog vårat liv tillsammans här slut. Stort tack till Monica för denna unika och fantastiska hund och vän, tack till mamma Malin som lät mig få dela en så stor del av mitt liv tillsammans med honom och tack till Divino för allt du lärde. Vi ses. Du är och förblir saknad, min följeslagare och vän.

Lev idag. Ordentligt och fullt ut. Precis som alla klyschor säger. För vem fan vet vem som händer om en minut, en timme, en dag eller om ett år? Om 266420183 år?

Pussa alla nära och kära.

När man liksom känner, att något försöker dra ner en.

Tror att saknaden smyger sig ifatt, igen.


Älskade bästa vän. Kom tillbaka.

Orden fastnar halvvägs, jag vet inte hur jag bär mig åt

Idag är det ingen vanlig dag alls. Det är en dag då en stor del av min tid har ägnats åt att tänka på Divino. För åtta år sedan idag, föddes min älskade Divino. Gudomlig är vad hans namn betyder. Och det var precis vad han var. Därför är den här dagen en dag som är extra jobbig för mig. Och jag vet om att den är det för flera andra också.

I skrivande stund är jag helt tom på känslor. Sakta men säkert börjar det trycka bakom ögonen. Jag vill inte tänka på att jag, för exakt ett år sedan, strök mina händer genom hans päls och bjöd honom på födelsedagsfika.
Ett år är inte särskilt lång tid. Men det är en tid då mycket hinner förändras.

Det känns så fruktansvärt konstigt, det här med livets gång. Och hur orättvis världen är. Jag vill nog inte ens förstå, att det har blivit som det har blivit och jag vill absolut itne tänka på hur snabbt livet kan förändras. Jag får en klump i magen, och det börjar svida i halsen, när jag tänker på hur snabbt livet förändras.

Grattis på födelsedagen Divino. Jag hoppas att du har det bra där uppe, och att du busar runt tillsammans med Disco och Rio.

Det lyser tända ljus vid min fina vägg, fylld med minnen i olika former. Det får mig att känna både glädje och sorg, jag är så toroligt tacksam över de underbara änglar jag har haft. De har givit mig så otroligt mycket glädje och kärlek.

Rest in peace och föralltid i mitt hjärta.



DIVINO ♥

Kärlek - glädje - samarbete - vänskap

Right here, waiting

Den 28 mars 2011, tre dagar före min 18-årsdag, skrev jag följande ord i min blogg:

"Imorgon ska jag iallafall strukturera upp lite saker i mitt liv och göra klart ett litet svenska reportage..."

Någon vecka innan, hade jag precis orkat göra ett minnesinlägg om Disco, älskade Disco. För första gången sedan förlusten av honom i december. Jag hade precis rest mig upp, efter att ha blivit totalt nedslagen i december.

Den 29 mars 2011, två dagar senare, förändras det där med att mitt livs struktur skulle bli bättre:

"Det gör så ont i mig. Tanken på att han aldrig mer kommer komma hit. Jag kommer aldrig mer få stryka mina händer genom hans underbara päls. aldrig mer kommer jag få se honom så lycklig som när han arbetar. Eller när man kommer hem från skolan. Bara att säga upp hans stallplats. Sudda ut hans namn från tavlan där. Vem ska nu följa med när jag och Josefine har projektarbete "barns relation till hundar". Inget kommer någonsin bli som förut. Men det är så mycket tankar och saker som dyker upp hela tiden. Han kommer aldrig mer ligga i sin favoritbädd här i Forshaga. Underbara bästa Divino. Livet är grymt orättvist. Friska sunda Divino. Tankar kring hans sista dygn dyker också upp. Att jag inte var där, med honom. Och så många gånger som vi sagt: "Vi kommer aldrig mer få en hund som Divino..". Det är så sant. Och så sorgligt. Jag kan knappt förstå. Den smärtan som finns i mig nu, är omöjlig att få ur. Jag har svårt att andas, måste pausa ett tag ibland, lägga mig ner på golvet, och försöka släppa allt. För att kunna resa mig upp igen. Jag kommer aldrig mer få träffa Divino.

Min bästa vän, min tävlingskamrat och träningskamrat (både hundträning och löparträning). Kunde alltid lita på honom. Pratade senast häromdagen om hur trygg jag är med honom. Och hur jobbigt det var att åka t.ex. tåg utan honom. Han hör till mig. Vi är ett team. Eller så var vi ett team. Jag vet inte om jag ska skriva och prata i nutid eller i dåtid. Väljer nutid, då jag bryter ihop helt annars. Och ingen studsande, skällande och glad Divino kommer att möta mig i hallen när jag kommer hem, även om jag enbart varit borta i 2 minuter. Man blir så påmind, hela tiden. Hans dragsele som är utvald till honom hänger på en krok i mitt rum. Hans hundmat står i förrådet. Och hans tuggpinnar står i bokhyllan. Hans skålar. "

rest in peace. ♥ D I V I N O



Dragselen hänger inte kvar på kroken längre. Den flyttade jag på innan jullovet. Och det var inte lätt.

Det sägs att tiden läker alla sår. Men än så länge har jag inte märkt någonting alls. Kan någon tala om för mig, hur lång tid vi pratar om? För det börjar bli riktigt jobbigt detta..

Man ska aldrig prata om hur bra man mår. Det är så onödigt att nämna det ens. För det märks på en, när man mår bra. Det är tydligt, det strålar. När man pratar om det, slutar det på något vis plötsligt att stråla. Det har bevisats för många gånger, för alltför många personer.

Nu ska jag och fina Godis försöka sova.

Godnatt.

Where were you when everything was falling apart.


I still miss you.

Jag får liksom ingen ordning

Känslan när jag tar min varmare jacka, för att ta en kvällsrunda med Godis. När jag sedan inser, att det finns hundgodis i fickan på jackan. När jag därefter inser att det även finns en hundleksak och ett utställningskoppel. Det är då jag inser, hur snabbt det verkligen kan gå. Senast jag använde jackan, var när jag tränade med Divino. Känslan, när jag inser hur snabbt du försvann från mig. Men ocks¨å känslan över hur länge det har varit såhär tomt. 
 

Varje dag, varje natt, varje timme, varje minut och varje sekund tänker jag på dig. Jag försöker förstå att du inte kommer tillbaka. Men det är så otroligt svårt.




Godnatt.

Ett långt inlägg väntar i helgen, kanske ikväll!

Jag har mycket att berätta. Inlägg kommer, förmodligen senare ikväll/inatt. Saknar bloggandet, nu ska och har jag tid, att börja igen.





i hope you had the time , of your life

svårt att ta farväl , svårt att vara isär
jag önskar mitt hjärta , jag önskar du vore här

I lost my whole life, and a dear friend



nothing really lasts forever

tell me it's over, I'll still love you the same

I said it so many times



I lost my whole life, and a dear friend. My best friend.




Tack Divino, för att du bet sönder hörnet på mitt ena örngott. Jag sover med det på, och det känns så bra.

Det gör ont, och känns tungt och jobbigt, när det känns som att man städar bort massor med minnen. Hundboxen. Där är Divinos namn nu bortsuddat. Allt är bortstädat där. Jag har ingen box kvar. Men namnet stod kvar in i det längsta. Jag har så många minnen därifrån.

Varje kväll, lägger jag ner en kudde på golvet, innan jag somnar. Det gjorde jag alltid när Divino sov bredvid mig. Han sov bredvid sängen, så nära mig som möjligt, på den kudden.

Det är så mycket man saknar. Och jag är så rädd, för att det ska försvinna. Rädd för att glömma. Jag hatade att dammsuga i början - då försvann Divinos päls. Det blev så värdefullt plötsligt, då det aldrig någonsin skulle komma nya håstrån. Jobbigt att diska Divinos skålar - Divino åt ur dem senast. Jag har inte diskat dem än. Ska göra det innan sommaren, enbart för att Divinos skålar inte är värda att vara smutsiga längre. För nu är dem det.

Minnesväggen är så vacker. Jag är så glad att jag gjort en. Bild kommer i bloggen, det kan jag faktiskt lova!

Divino - Gudomlig. Värd det bästa. Ja, det blir en tatuering.



Nu har jag sommarlov. Imorgon har vi inga lektioner och på fredag är det bara avslutning med betygsutdelning och sånt. Jag hoppas verkligen att mamma tar med sig Godis hit. :) Saknar honom, min lilla Candy Candy. Jag fick VG på engelskaprovet, så himla underbart. Trodde jag aldrig, men engelskabetyget är så mycket värt, eftersom jag kämpar så mycket med den. Jag fick också MVG i slutbetyg i Småföretagande A - stolt!

Imorgon ska jag och Alice städa det sista, bara dammsuga och torka av/damma. Sen ska jag packa det sista, men det blir på kvällen, är så jobbigt att gräva i packningen när man kommer på att man behöver något man packat ner. Så imorgon blir det snabbstädning, och packa ner kläder, skor och hygiensaker. Sen ska jag och Josefine till Karlstad, för att ha en mysdag med en fika och kanske lite shopping. :) Blir trevligt! David och en kompis ska eventuellt också med, mycket skoj.

David känner mig förövrigt väldigt bra, och märker att jag inte mår helt bra över allt. Jag ÄR lycklig. När jag ler, är jag lycklig. Men det är fortfarande vissa saker som gör ont. Bara för att man mår dåligt eller gråter, betyder inte det att man inte uppskattar det som är bra. Jag är så fruktansvärt lycklig över min familj, mina vänner, mina hundar och min pojkvän att det inte går att beskriva med ord. David frågade iallafall hur det egentligen var, jag svarade "Bra!" och han svarade något i stil med "Hjärtat, jag märker att det inte är det, jag ser det på dig..". Det slutade i tårar. Man behöver gråta ibland. Och det är bara bra och tur, om man har någon som betyder mycket och kan trösta i såna stunder, bredvid sig. <3

På fredag kommer mamma och hämtar mig! Saknar min familj. :) Kommer sakna Forshaga, mina vänner och David under sommaren. Men vi ses ju i sommar också. Och har kontakt med varandra!

Det blir att satsa på körkort, jobb och praktik! Samt sköna och lugna stunder, och massor med hundträning. :)

Godnatt!

hjärtat.


Foto: Martina Larsson

Bilden får tala lite för sig själv ikväll. Tankarna snurrar runt i huvudet. Det är dryga två månader sedan du somnade in. Och smärtan blir bara värre och värre med tiden. Jag saknar dig så fruktansvärt mycket. Jag känner mig så fruktansvärt tom, ensam och ledsen utan dig. Jag vill sluta gråta, men det går inte. Jag vill inte att det ska göra ont längre, men det gör det. Det enda jag vill, är att du ska komma tillbaka.

Ikväll är en sån kväll, som jag bara behöver dig så himla mycket. Jag vill känna din fuktiga nos och andning mot min hand. Jag vill kunna stryka händerna genom din päls och möta din varma blick. Tanken på, att det aldrig mer kommer att hända, gör för ont. Jag undrar, när jag ska lära mig att leva med det. Det är en så otroligt stor förlust.

Världens bästa hund. Vila i frid.

Det gäller att lära sig att leva, med smärtan

Det gör så fruktansvärt ont i mig, dessa dagar. Samtidigt är jag fruktansvärt lycklig.

Det gäller att inte glömma, trots all smärta, sorg och jobbiga händelser, allt bra man har i sitt liv. Allt det fina, som finns och som man får dela sitt liv tillsammans med. Det finns alltid saker att vara glad över. Trots att det känns som att man har sjunkit till det djupaste. Om man vill ta sig upp, går det. Men desto djupare man gräver ner sig, desto svårare är det att ta sig upp. Man ska, trots att livet känns ofattbart sorgligt, alltid ha i åtanke, allt de som är bra i ens liv.

Jag skulle göra vad som helst, för att få dig tillbaka. Att ha dig vid min sida. Jag behöver dig, det gör jag. Men nu är det såhär verkligeheten ser ut. Jag ska fortsätta mitt liv utan dig. Det måste jag. Oavsett hur jobbigt och tungt det känns. Och resterande dagar av mitt liv, kommer jag att leva, utan dina andetag och utan dig vid min sida. Det är fruktansvärt men sant. Det gäller att inse hur verkligheten ser ut. Och sedan lära sig, att leva med den.


Och jag tänker, vart är du ikväll.


River en vacker dröm.

Tre ord. Jag älskar dig.


The best of the best

Det är bara dig jag behöver just nu. Jag tänker på dig hela tiden. Tårarna bara rinner. Jag hade aldrig någonsin kunnat ana, att det skulle bli såhär jobbigt. Jag har så många gånger, varit rädd att förlora dig. Tänkt, att ett liv inte kommer fungera utan dig. Just nu verkar det som att det är så. Utan dig, är jag ingenting.

Jag mår inte bra nu. Det är inte roligt nu. Det är jobbigt.

Jag saknar dig. Vila i Frid min älskade vän. Vi är många, som saknar dig. Du fattas oss.

Föralltid i våra hjärtan. Den gudomlige, Divino.

Sort Guld It Aint Necessarily. The best of the best.



Jag skulle offra allt, för att få stryka mina händer genom din päls igen. Och för att få möta din vackra blick, en gång till. Jag saknar allt du är. Min bästa vän. Du är så värdefull. Jag älskar dig. Vi alla kommer föralltid att minnas dig.

min stjärna, min skatt, mitt hjärta


Bästa vänner. Du är så värdefull.
Efter dubbla klass II vinsterna i Mora för något år sen.

Det gör så ont i mig. Varför just du. Älskade Divino. Jag hoppas att du har det bäst nu, som du förtjänar. Saknar dig så fruktansvärt mycket. Jag älskar dig.

Fler bilder från hundutställningen i Ulriksdal. Fina hundar.


En fin Chessex tik








Fairway


Mallis

Fler bilder kommer imorgon. Godnatt!

Kärlek och saknad

Nobody said it was easy.
No one ever said, it would be so hard.
Oh, take me back to the start.



Bädden står tom nu för tiden. Och det gör så himla ont i mig. När jag går och lägger mig, lägger jag varje kväll ner en kudde på golvet, där du alltid brukade ligga och sova. Som jag alltid gjorde till dig. Jag kunde enbart sträcka ner handen och stryka på dig, inna jag somnade. När jag vaknade, låg du antingen bredvid mig eller i fotändan på sängen. Eller där du somnade. Och jag kunde än en gång stryka på dig. Det gör så fruktansvärt ont, att inte kunna göra det längre.

Det är jobbigt nu. Och det går inge bra. Vet inte riktigt hur jag ska göra, för att det ska bli bättre.

Att sluta tänka

Nu är jag hemma från Kolmården. Kom precis hem. Har varit underbara dagar. Imorgon har jag tvätttid, och ikväll ska jag rensa iordning tvätten och fixa det. Sen ska jag packa upp. Sen skriva klart ett reportage, innan det blir sängen och en film, sen sova.

Vi har klappat vargar och tittat på underbara delfiner. Jag är otroligt imponerad, över alla olika signaler de tar in och sättet de tränas på. Så fantastiskt positivt!

När jag hör mina vänner berätta hur mycket de saknar sina hundar, får jag en klump i halsen av gråt. Känns på något sätt, som att jag inte har någon hund att sakna. Jag vet att när vi skulle komma tillbaka till Forshaga, så väntade ingen hund på mig i lägenheten. Jag känner mig ensam. Hatar att det gör så fruktansvärt ont i mig, och att jag tänker så. Men jag kan inte rå för det. Anledningen är att jag saknar honom så mycket, hela tiden. Jag har varit utan honom över en månad nu. Det känns som att jag kände hans blöta nos mot min kind igår, samtidigt som det känns som att jag har varit utan honom så himla länge.


En bild från Mora, för några år sedan. Klass II tävling, och jag och Divino vann båda largeklasserna.

Min stjärna.

utan dina andetag. divino, kom tillbaka.

vad vore jag ?
utan dina andetag.

Ingenting , känns det som. Tom.



Imorgon ska vi till kolmården med klassen. Ingår i kursen biologi A Bussen går från skolan 04.45 så klockan är ställd på 03.45. Segt! Men roligt att åka iväg! Vi ska få träffa vargar! Och kolla på delfiner. Det tycker jag ska bli roligt. :)

Nu ska jag packa klart det sista. Sen ska jag sova. Det är läge för det. För längesen. Om fem timmar ska jag upp. Hurra!


Soliga dagar och fotografering

Det är bra dagar, trots allt. Solen skiner, hundarna är lyckliga, det är varmt ute. Jag och mamma har fotat alla hundarna, bilder kommer i bloggen om någon dag. Kanske imorgon, om man har tur. Det är både ståbilder, agilitybilder, rörelsebilder och annat smått och gott. Väldigt väldigt fina fotografier!

Har mailat till Godis uppfödare idag, så hon också får se lite bilder på honom. Han väger 17,5 kilo nu, och är väldigt vacker. Och rar! En riktig goding.

Jag har börjat skriva på ett reportage också. Mer vill jag inte säga om det. Man river upp en del, genom att sitta och tänka, försöka formulera på rätt sätt och att det ska bli så himla bra. Som en press. Därför tänker jag bara skriva. Sen läsa igenom texten efter och eventuellt "rätta till" lite grann.

En hund som Divino kommer jag aldrig mer att få. Men jag genuint älskar hundarna vi har hemma! Men ingen av dem kommer någonsin att kunna bli en Divino. Tänk att han funnits med sen jag var 11 år. Känns som halva mitt liv. Jag minns itne ens, hur det var, utan honom. Men det får man känna av nu, och det märks. Verkligen. Han fattas, det är ett stort tomrum. Både i hjärtat och här hemma. Det är lugnt, tomt och tyst.



Bilde är från träning i Fagersta. Jag och Divino. Jag saknar till och med gräsätandet. I pauserna på träningen. Otroligt roligt har jag haft med honom. Så många gånger som han fått mig att skratta. Divino, jag älskar dig.



k ä r l e k - k o n t a k t - a t t i t y d - s a m a r b e t e - l y c k a - v ä n s k a p

D I V I N O

I Ludvika

Är i Ludvika nu. Otroligt skönt och roligt att träffa Godis igen. Han har blivit stor och ännu sötare, hur nu det var möjligt. Skönt att träffa familjen och Lego igen, också.

När jag går upp på mitt rum blir jag helt iskall och stel. Hjärtat börjar slå hårt och snabbt, jag blir illa till mods. Senast jag var på mitt rum och sov på mitt rum, sov jag med Divino. Han fanns där med mig. Och jag grät då, för jag var så orolig för honom. Filtarna jag då la fram till honom, för att han skulle ligga mjukt med tanke på sin stela och vingliga bakdel, ligger kvar på golvet. Jag förstår inte, hur jag orkar. Hur det ens kan vara sant. Så orättvist. Nu finns han inte där längre. Fy fan.

Var på praktikdag på ett djursjukhus i Karlstad igår. De diskuterades diafragmabrock och tumörer hej vilt. Jag ville bara gå in på toaletten och spy, och klumpen i halsen kändes tjock och svidande nästan hela dagen. När jag såg hundarna i stallarna, som var där, utan sina ägare, sjuka och dåliga, då gjorde det så fruktansvärt ont i mig. Jag vill inte tänka på, att Divino tillbringade sitt sista dygn på djursjukhus, utan mig. Det känns som ett svek. Usch.. Men vi ville bara hans bästa. Det var därför han blev kvar där, utifall att han skulle få en tid för magnetröntgen redan dagen efter, trots att det var fullbokat. Vi älskar dig, Divino. Det kommer aldrig bli sig likt här, utan dig.


You're simply the best. Better than all the rest. Better than anyone I've ever met.


Människan - ett vanedjur?

Jag har ju som jag skrivit tidigare, varit sjuk ett par dagar. Eller egentligen rätt så många dagar. Förkylningen höll i sig väldigt länge den här gången. Kan ha något att göra med, att jag inte mått helt bra på andra sätt heller.

Iallafall, imorse när jag vaknade, satte jag på tv:n och det pratade något om att vi är människor är vanedjur. Tänkte inte så mycket på det just då, när jag var väldigt trött och seg. Under dagen och kvällen har jag tänkt mer på det, och det visar sig stämma väldigt bra.


När jag var ute och gick med David för några dagar sedan, med Valdo, säger David plötsligt:

-Hörde du vad du sa Erika?
-Eeh, nej, vadå?
-Kom då "Vino"..
-Nej, är det sant? Det gjorde jag väl inte?
-Jo Erika, det gjorde du. Jag tänkte inte säga något först..

Det tårar sig i mina ögon, men som många andra gånger väljer jag att ignorera det tjocka som bildas i halsen, ignorera mina tankar, och börja prata om något annat, utan att tänka på vad jag ens säger.

Idag när jag pratade med mamma angående vilka hundar de ska ta med när de hämtar mig på torsdag:

Mamma:
-Ja, det är ju itne så roligt för Godis att behöva åka med Valdo, han kan ju bli sur om de luvar honom?
-Jo, det har du rätt i, tänkte inte på det. Tänkandes: Kan du inte ta med Divino, han saknar jag väldigt mycket...

Det är inte fel att tänka så. Det är det inte. Men på ett sätt är det fel. För Divino är borta nu. Han finns inte mer. Han är i himlen nu, och mår bra. Och han finns, massor. I våra tankar. Och hjärtan. Massor.

Fick massa fina bilder av mamma idag. Härliga bilder! Tack mamma. Här är en av dem. Fastnade för den direkt. Så vackra!


Foto: Malin Andersson

Jag gråter varje dag. Men man behöver itne se det som smärta, hela tiden. Det är lite glädjetårar på samma gång, om man tänker efter noga. För man gråter ju, för att Divino var så underbar. Och för att man är så otroligt glad att man fick ha honom, att man liksom har svårt att släppa taget. För att han var bäst, helt enkelt.


Ensamhet och minnen, sjukor och annat

I förrgår, på vår månadsdag var både jag och David sjuka.. Ändå, trots det hade vi väldigt mysigt och kollade på film och bara tog det lugnt. När man umgås med någon man tycker om, måste man inte alltid vara fräsch och ´på topp. Vi hade det otroligt underbart ändå, trots att det varken blev mat eller att vi hittade på något. Men vi fanns för varandra, pratade och kollade på film. Bara höll varandras händer.

Jag blev natten till idag magsjuk. Eller igår kväll egentligen. Det är hemskt. Bland det värsta jag vet, igentligen. Så nu har jag stängt av alla känslor vad gäller sorg, att vara ledsen och ha magsjuka är ingen bra idé när man heter Erika Lindkvist.

Nätter då jag inte kan sova känner jag mig jämt så ensam.. Valdo undrade varför jag sprang fram och tillbaka på toaletten hela tiden, han ville ju sova!

Har tänkt att jag ska skriva ett minne med Divino varje dag i bloggen, eller iallafall med jämna mellanrum. Dagens minne elelr något liknande kanske?

Under påsklovet ska jag både fixa en del plugg och börja bygga på en hemsida. Vi ska också fotografera Godis en hel del, roligt!

Kommer kännas ensamt att komma hem. Konstigt. Och tomt. Sen jag var 11 år har Divino alltid funnits vid min sida. Allt vi gjort, alltis när han fanns för mig. Det är så otroligt orättvist. Jag vet att jag skriver det om och om, igen. Men det är så fruktansvärt. Jag har ett agg mot tumörer. Cancer. Det är inte bra till nåt. Och jag hatar, att det fick ta min hunds liv. Och många andras liv också. Orättvist. Orättvist! Livet med hund, kommer aldrig mer bli densamma för mig. Men jag är glad, att en stor del min hundträning och att allt jag kan, kommer från denna fantastiska hund. Det kan ingen ta ifrån mig!


Divinos tass och min hand. Vänner - för alltid.. ♥

I'd do anything for you

I’d catch a grenade for you

Throw my hand on a blade for you

I’d jump in front of a train for you

You know I'd do anything for you





Du var mitt allt , du var hela min värld. Har ingen att få krama..

I wish I could keep you much longer.



Jag saknar dig Divino. De är de orden som förklarar mest hur jag känner just nu. Tomhet och saknad. Du lämnade ett så stort tomrum, och ingen annan kommer någonsin kunna fylla detta tomrum. Jag är så rädd, för att känna såhär, föralltid. Direkt jag blir ensam på mitt rum, så saknar jag dig. Jag vaknar inte mitt i natten längre, utav att du tar upp halva sängen. Istället vaknar jag, och undrar: vart är du?

Det är fortfarande så overkligt för mig det som hänt, att jag tror att du fortfarande ska komma och snuffsa din nos mot mitt ansikte, när jag vaknar till på morgonen.

Jag har tre kuddar i min säng. På natten lägger jag alltid bort en. Jag brukade alltid lägga ner den till Divino, framför mitt sängbord. Jag gör det fortfarande. Och varje morgon jag vaknar, hoppas jag att Divino ska sova på kudden. Varje kväll när jag lägger ner kudden på golvet till dig, så inser jag hur svårt ajg har att inse, att du är borta.

Jag pratar om dig hela tiden. Speciellt med David. Om exakt hur du kom krypande till oss i sängen varje morgon. Vi vaknade av att både han och jag låg dubbelvikta i huvudändan, för att Dkivino tog all plats i fotändan. När vi sa "Divino, gå ner." så kröp han istället in mellan oss och började snuffsa oss i ansiktet.

Ja är så otroligt tacksam över allt den här underbara hunden lärt mig. Det kan ingen någonsin ta ifrån mig. Alla minnen som finns, kommer jag föralltid ha kvar. Och om det är någon hund som förtjänar det bästa, att inte lida mer, så är det Divino. Den gudomlige. Jag är stolt över mig själv, som så snabbt upptäckte att något var fel i hans rörelsemönster. Riktigt fel.

Nu min älskade lilla fyrbenta vän. Min bästa vän, nu får du vila i frid.


Valdo sköter sig exemplariskt här i Forshaga. Vi går långpromenader och tränar. Så gott vi kan. Jag är sjuk, men har ändå svårt att ta det lugnt. Vill hela tiden ha något att göra, och direkt jag blir ensam så blir jag rädd. Rädd för det stora tomrum jag känner då. 

Här är en nytagen bild på Godis. Jag saknar honom fruktansvärt mycket. Tack Divino, för de veckor du uppfostrade honom. Jag vet att det är du, som är bäst och mest sund vad gäller sånt.



Imorgon är en speciell dag för mig. Då har jag och David varit tillsammans i ett halvår. Då ska vi ha en underbar dag.

2010.10.16 , kärlek!


Tidigare inlägg
RSS 2.0