Om det där att må bra

Det där med att må bra handlar om så mycket mer än utseende. Det handlar om hur man mår både inuti och utanpå. Jag har otroligt svårt för de som enbart går på utsidan., jag tycker att det är fel. Jag har börjat träna otroligt effektivt. För att jag vill. Jag har mål. Dessa mål vill jag uppnå, och jag gör det med glädje och med stolthet, tillsammans med min fina vän lollo och våra fantastiska släthåriga retrievers.

Det är med gläde och en positiv inställning och attityd som jag nu går ut ochs pringer fyra-fem gånger i veckan (minst!!!) och gymmar 2-3 gånger i veckan. Jag sover bättre, jag mår bättre, jag äter sundare och jag är mer nöjd med mig själv. Min hy är mycket bättre och jag känner mig otroligt stark och stolt över mig själv!

Godis ser ut som ett stort muskelpaket. Och jag själv har blivit slankare och mer fit på bara en vecka. Jag mpt otroligt bra, och har så roligt tillsammans med min hund och med min vän.

Det här är inget jag måste, det är något helt annat. Det är något jag vill!!!

Apporteringsträning

Sådär. Det väntade inlägget. Jag har haft jullov i två veckor. Första veckan var jag så trött att jag mest städade, umgicks med släkt och vänner samt tränade hund. Sånt man behöver mest!  Julafton tillbringades först i Hagge med systrarna och familjen där. Vid halvtvå tiden så körde jag till Snöån och firade resterande del av julafton hos mormor och morfar och släkten där. Fick otroligt fina julklappar, tack så otroligt mycket! Har bland annat fått pengar till student/bal och en supersnygg och praktisk träningsväska till apporteringen.

Veckan mellan julafton och nyår har varit snöfri. Har det en gång kommit snö under vintern som har försvunnit, tycker jag det kan vara. Då vill jag inte ha någon mer snö.

Var och tränade apportering vid en åker i Gubbo, tillsammans med bland annat mamma och Lego. Tränade stadga och fotgående med Godis, följt av markeringar. Lego är en riktig stjärna. Vi började hela träningspasset med att lägga ut två apporter vid fyra olika ställen utefter åkern. Därefter tränade vi dessa markeringar och stadgeövningar mitt på åkern med Godis. När det sedan var dags att ”plocka in” dessa utlagda dirigeringar, som någon lite kaxigt uttryckte sig, visade det sig att det verkligen blev så. Mamma började med att skicka Lego, över de ställen där Godis tidigare hämtat ett antal markeringar. Det var långt, säkert uppåt 100-120 meter. Lego sprang som skjuten ur en kanon. Följt av en korrekt stoppsignal, kort och tydlig. Lego tvärstannade, följt av ett sidledstecken till vänster : ”Yaa”. Lego tog alla tecken klockrent och var så duktig! Han har blivit en liten stjärna den hunden. Så tråkigt att de inte redan i höstas fick den där 1:an i ÖKL i Värmland. Tänk att den enklaste som släpspåret kunde förstöra… Bara för att Lego tror sig göra fel! Men det är bara att ta den till våren istället, jag håller på Er, mamma och Lego! Resterande dirigeringar visade sig bli lika okomplicerade. Både för mamma och Lars med hundar. Träningen (som var fylld med passivitet för alla hundar, Lego sitter som ett ljus i passivitet, säger inte ett pip) avslutades med ett stort sök. Som är Legos skrytmoment, jag tittade och njöt!

Jag har också varit ute med mamma vid agilityplanen vid ett flertal tillfällen, tränat med Pi och Valdo samt fotograferat. Pis hopptekniksträning har påbörjats vilket visade sig gå över förväntan! Det är en modig kille med mycket självförtroende och fart, i kombination med samarbetsvilja och självständighet.

Att kunna träna både spportering och agility i slutet av december kändes alldeles för bra för att vara sant! Och det var det, när jag vaknade imorse hade det kommit en del snö.

Nyårsaftonen igår var bra. Åt med familjen och några vänner, innan jag var ut med andra vänner. Tolvslaget firades på stan med vännerna, raketerna var okontrollerade och det smällde så man fick ont i huvudet. Som den brukar vara, med andra ord!


Pi på julafton.






Love!


Galeeeeeeeenhund!

Många kilon Godis





Min lilla Godiskille. Jag kan knappt förstå att han säkert väger upp emot 40 kg nu. Imorgon ska vi först ut och springa tillsammans. Sen blir det ett sista - totally positivt - rörelsepass, med honom innan mässan.

Candydogs are the best of the best

Godishundar kan spåra. Väldigt bra. Iallafall min godishund. I eftermiddag la vi två spår till varje hund. Jag gick första spåret med till Godis, med en vinkel. Första gången med vinkel! Andra spåret gick en klasskamrat till mig (nya sak i detta spår, jag lägger det inte) och det var dessutom en spårpinne i det.

Godia var idag väldigt väldigt spårmotiverad. Han var lite för motiverad. Han hamnade i något hög sinnesstämning, vilket beror på att han inte gjort något mer än korta promenader på flera dagar (han har svalt en liten leksak..). Detta kan vara en stor anledning till sinnesstämningen. :) Glada voff!

Spåret lagt av mig gick toppen. Han tog vinkeln fint, men tyckte att det var ågot konstigt och förväntade sig att spåret skulle fortsätta framåt igen. Vilket han snabbt insåg (med en bra näsa påslagen) att det inte gjorde. Han hade låg nos och höll sig bra i spårkärnan! Stolt matte!

Andra spåret gick också bra. Detta var svårare, över både stigar och väldigt mycket vatten. Han tog det bra, men jag förväntade mig inte annat än att han skulle ta spåret trots att inte jag lagt det. Han tappade bort sig lite, men hittade tillbaka när han samlade sig lite. Han markerade spårpinnen (!!!), tog upp den och lämnade den till mig, hurraaaa! Dessutom så spårade han toppenfint från pinnen och till slutet.

Jag och Godis kommer sova gott inatt. Efter att jag pluggat klart historian. Usch, är så slut.. Har varit frusen och kall hela dagen, regnigt och blött. Blev helt nedkyld på idrotten.

Nu ska jag tvätta och plugga med brudarna.


ny design

Äntligen lite ny design och på köpet lite ny motivation. Har försökt med hemsidan i princip hela dagen, i omgångar, utan någon framgång alls.. Så det här behövde jag! Blev dessutom nöjd också!

Nu ska jag ut och springa. Sen blir det duscha och ta en ansiktsmask, framför en film. Skönt.


Boom Boom Paw på prispallen på ungdoms-SM. Vi bjuder alltid på oss själva, haha! (Jennifer saknas, tyvärr..)

Det där med lycka

Idag har jag varit i skolan. Slutade vid lunch, fick plugga en biologiuppgift hemma efter lunch. En inlämningsuppgift. Den har jag gjort klart! Jag har också gjort klart en hemtenta i Småföretagande A. Även en inlämningsuppgifterna vi hade i Matte B. Och jag har lämnat in mitt Engelskaarbete. Jag är duktig! Ikväll kan jag sova gott. För jag har också tränat med Valdo, och varit ute och gått långpromenad. Superskönt!

Jag tränade bakombyten, slalomingångar, A-hinder och högerslalom. :) Har funderat på det där med externbelöning och belöningsplacering, men allt för att undvika frustration (vilket är viktigt med Valdo, för att han ska behålla fokus och koncentration). Jag vill kunna ha en belöning, i slutet av slalom, när jag tränar högerslalom. Men inte en leksak som varvar upp honom, och inte en skål med godis som riskerar felbelöning eller frustration när någon rycker bort skålen. Jag vill ha en belöning som Valdo tycker är värd att jobba emot, men jag vill att han ska behöva min hjälp för att få tag i den. Jag provade att lägga fram min jacka, och när han lärde sig att jobba mot den, och hade gjort rätt, sprang han fram, fick lägga sig, och jag tog fram en godis ur fickan och gav till honom. Det fungerade kanonbra!

Jag fyller dagarna, för att slippa tänka så mycket. Det är jobbiga dagar just nu. Men imorgon är jag ledig. Då ska jag träna Valdo, mig själv och plugga inför idrottsprovet på måndag. Jag ska avsluta inlägget med en bild på mig och divino som gör mig genuint glad. Lycklig. Jag ska tänka på allt roligt vi hade, och allt som han var - för det gjorde (och gör) mig lycklig! Jag saknar han så mycket. Men ikväll när jag somnar, ska jag ha den här bilden i huvudet, tillsammans med massa positiva tankar om allt han lärt mig och allt vi hade. Det är minnen för livet. Ingen kan någonsin ta ifrån mig det.

Jag och Divino. Ett oersättligt team. Jag älskar dig, min luddiga vän. Jag försöker så gott jag kan, föra viodare allt du lärt mig, på kommande individer och hundkompisar. Jag lever för dig nu, jag lever för oss båda.


Den här bilden, gör mig glad. Han är finast i hela världen, och Divino och jag är ett team. Jag kommer föralltid att hjärta dig!

Apporteringsträning

Imorse var vi iväg och tränade apportering på en plan. Träningen började klockan 9.00 och vi var ett helt gäng som tränade. Jag var mest med för att hjälpa mamma och Lego. Vi satsar verkligen nu och vi är enormt duktiga!

Tillbaka till dagens träning. Vi fokuserade på linjetag och på att hundarna ska vara trygga i en linje. Vi jobbade mot samma punkt under hela träningen. Hundarna ska lära sig att lita på kommandot UT och inte tveka, eller sakta ner sin fart. De ska heller inte vänta sig en stoppsignal, som många hundar gör. En fråga jag brukar ställa mig är: Varför är det så svårt att få hundarna trygga i sitt UT-kommando medans de så lätt och gärna stannar och förväntar sig en STOPP-signal?

Det måste betyda att man inte hittat sin hunds balans mellan hur ofta man kan ge hunden en STOPP-signal och hur ofta man ska låta hunden gå hela vägen.

Lego skötte sig iallafall jättebra. Jag óch mamma pratar hela tiden om vikten av att planera, genomföra och utvärdera sin träning. Vi ska även se till att börja skriva ner både tankar och reflektioner, samt de olika träningstillfällena.

  • Vad ska vi träna?
  • Vad är målet med träningen?
  • Vilka olika situationer kan uppstå?
  • Hur ska vi agera i dessa situationer?
  • Hur gick träningen?
  • Positivt/negativt?
  • Hut ska vi utveckla det vi tränat i fortsättningen?

Jag tror också att det är viktigt att man själv vet vad jag vill. Man ska vara både tydlig och konsekvent med hunden, för att nå bästa resultat. För att man ska kunna vara konsekvent måste man veta hur man vill ha sina moment. Vad betyder egentligen mitt UT-kommando? Vad vill jag att det ska betyda? Sedan gäller det att man tar reda på och försöker förmedla det till hunden på bästa sätt.

Så vad kan ett UT-kommando betyda? Det mest perfekta måste ju ändå vara:

Hunden springer rakt ut ifrån föraren, dit föraren visat, i snabb fart, ända tills hunden får ett nytt kommando.

När man då får hunden att tappa fart i UT-kommandot, eller bli osäker och vill stanna för att den tror att den kommer få en stoppsignal måste det betyda att man antingen gått för fort fram, det är helt enkelt för svårt. Eller så har man tränat för enformigt och hunden har stannat alldeles för många gånger gentemot de gånger den gått hela vägen. Man har inte hittat sin balans.

Det är svårt att förmedla sina tankar i skrift, när det gäller träning tycker jag. Men jag kommer skriva en del om vad jag tänker och reflekterar över i min träning (och även mammas och Legos träning verkar det som..;). Vi har iallafall blivit fett grymma på att planera våran träning utifrån Legos färdigheter och kunskaper. Vi har skrivit ner hans fördelar samt nackdelar/det han behöver träna på. Och så har vi skrivit ner hur vi ska träna de olika momenten samt hur vi ska utveckla träningen. Och vi granskar träningen och ser till att det alltid blir så enkelt som möjligt för Lego att förstå. Det ska vara tydligt och bra. Och vi försöker att se till att vara förberedda i alla situationer som kan uppstå, som vi kommer på. Och agera så bra som möjligt i dessa situationer utifrån Lego!

Vi tränar inte hund i allmänhet, vi tränar olika indivder!

Jag ska förresten jobba på att mamma ska starta en träningsblogg som bara är hennes och Legos! Där ska de ha lite träningsdagbok, men mamma vet inte om det än. ;)


Lego är en underbar hund och individ! Jag har inte träffat många flattar som har den balans mellan arbete och vila som han har. Han är dessutom otroligt trygg i alla situationer och snäll som få! Det finns inget ont i honom. Samtidigt har han "go" när det behövs. Den här killen är klok, och han slösar inte med sin energi.

Ha en bra kväll!


RSS 2.0