Människan - ett vanedjur?

Jag har ju som jag skrivit tidigare, varit sjuk ett par dagar. Eller egentligen rätt så många dagar. Förkylningen höll i sig väldigt länge den här gången. Kan ha något att göra med, att jag inte mått helt bra på andra sätt heller.

Iallafall, imorse när jag vaknade, satte jag på tv:n och det pratade något om att vi är människor är vanedjur. Tänkte inte så mycket på det just då, när jag var väldigt trött och seg. Under dagen och kvällen har jag tänkt mer på det, och det visar sig stämma väldigt bra.


När jag var ute och gick med David för några dagar sedan, med Valdo, säger David plötsligt:

-Hörde du vad du sa Erika?
-Eeh, nej, vadå?
-Kom då "Vino"..
-Nej, är det sant? Det gjorde jag väl inte?
-Jo Erika, det gjorde du. Jag tänkte inte säga något först..

Det tårar sig i mina ögon, men som många andra gånger väljer jag att ignorera det tjocka som bildas i halsen, ignorera mina tankar, och börja prata om något annat, utan att tänka på vad jag ens säger.

Idag när jag pratade med mamma angående vilka hundar de ska ta med när de hämtar mig på torsdag:

Mamma:
-Ja, det är ju itne så roligt för Godis att behöva åka med Valdo, han kan ju bli sur om de luvar honom?
-Jo, det har du rätt i, tänkte inte på det. Tänkandes: Kan du inte ta med Divino, han saknar jag väldigt mycket...

Det är inte fel att tänka så. Det är det inte. Men på ett sätt är det fel. För Divino är borta nu. Han finns inte mer. Han är i himlen nu, och mår bra. Och han finns, massor. I våra tankar. Och hjärtan. Massor.

Fick massa fina bilder av mamma idag. Härliga bilder! Tack mamma. Här är en av dem. Fastnade för den direkt. Så vackra!


Foto: Malin Andersson

Jag gråter varje dag. Men man behöver itne se det som smärta, hela tiden. Det är lite glädjetårar på samma gång, om man tänker efter noga. För man gråter ju, för att Divino var så underbar. Och för att man är så otroligt glad att man fick ha honom, att man liksom har svårt att släppa taget. För att han var bäst, helt enkelt.


Kommentarer
Postat av: Anna

Det stämmer nog, vi människor är nog vanedjur. Vet inte hur många gånger jag ropar på hundarna: Pillevill, Toffeloff & Ådanpådan!!

Innan jag kommer på mig själv med att jag bara har 2 hundar kvar..



För övrigt, En underbar bild Erika! (Och Malin om du läser det här..)

2011-04-20 @ 08:34:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0