Det var precis när allt skulle börja, det tog slut.
Det overkliga verkar vara sant, mardrömmen vill inte ta slut. Vår glädjespridare och vän kommer inte komma tillbaka till oss eller mig. Det känns så orättvist, så fruktansvärt ledsamt, overkligt och framförallt sorgligt. Hur kan ett liv få ta slut när det bara är 19 år.
En dag ses vi igen. Tills dess ska jag försöka sprida glädje som du gjorde, försöka njuta av livet som du gjorde. En dag i taget.
Det var precis när allt skulle börja, som det tog slut. Älskade Isabelle, fortsätt vila i frid.
Ett godare och nyare år
Tack för ett fruktansvärt, känslosamt, lyckligt, magiskt och lärorikt år.
Sommaren13 - den bästa och absolut värsta, i hela mitt liv
Våren kom snabbt, det blev varmt. Vi hade så många fina soldagar. Lycka i hela kroppen. Redan i maj kunde jag lämna Skara för att åka hem till Dalarna, det var dags för praktik innan sommarlovet skulle sätta igång.
Jag fick genom mormor kontakt med Frida, en härlig hästtjej utanför Malingsbo. Där inledde jag våren som blev sommar, med praktik. Av en slump letade Frida efter en till fyrbent kompis.
Min bästa kompis
Godis
. Jag gick ned 5 kg, minskade 12 cm i midjan och sänkte min vilopuls med 11 slag/minut – allt på EN MÅNAD. Jag lärde mig äta rätt och gott, och fick lära mig hur det känns att vara ännu lättare, piggare och gladare, när man mår bra inuti. Jag känner mig dessutom mer nöjd med min kropp just nu, och jag tränar givetvis mycket fortfarande och håller kosten någorlunda, även om det slinker ned en fet bulle eller lite choklad ibland.
Men, då började mina två veckors semester. Dags att ta ifatt allt jag inte hunnit under sommaren. Jag reste till Karlstad och träffade fina Lollo, reste till Västerås och träffade fina Josefine, och sen till Karlstad igen för att träffa Lollo, David, Andreas, Oscar och massor med
Den här sommaren har varit så otroligt mörk och tung, jobbig. Jag vet inte om jag någonsin gråtit så mycket, men samtidigt vet jag inte om jag någonsin skrattat så mycket heller. Jag har lärt mig att leva i nuet, att ta vara på de lilla. Det är jag som styr över
Avslutningsvis, vila i frid Isabelle. Jag älskar och saknar dig.
Denna tragedi, fick mig verkligen att förändras på många sätt. Jag har blivit mer spontan, gör det jag vill göra, och det jag kan och vill göra idag, skjuter jag inte upp till imorgon. Insåg verkligen hur viktiga de runtomkring mig är, och jag försöker att visa dem all uppskattning jag känner. Är så otroligt glad över att jag har mina fina familjer, syskon och vänner. Utan er, ingenting.
I juni startade jag en
Loka - serve ice cold!
Flera gånger i sommar har jag även hunnit träna väldigt mycket med älskade Pi, och vi har också
<3 3,14
Jag hoppas att du också fick uppleva begravningen. Den var så vacker. Precis som du, vår vän och ängel. Att du kände av den enorma kärlek som spreds i kyrkan. Och saknaden efter dig. Det är som prästen sa, vi behöver dig här. Du är oersättlig.
Maddox med sin lek-dejt Boo, som är Josefines fina och unga Border Collietjej.
träningsresa
http://www.youtube.com/watch?v=dmXPPrVS-LQ
på Kennel
sommaren med dig, skrattade jag mig till hur många år som helst.
I Juli, när sommaren var som allra finast, blommorna som allra vackrast, solen som allra varmast. Då händer det som inte får hända. Mina fina vän
Jag och Lego i en SVÅR final på Ungdoms-SM. Vi klarade det, och om jag får säga det själv så gjorde vi det riktigt bra! :-)
mitt liv
, för allt du gett mig. Glädje, ljusa stunder, uppskattning, kärlek och vänskap. Men framförallt alla hysteriska skrattanfall. Jag kommer aldrig att glömma ditt stora leende, vackra vän.
Tack för allt jag fått uppleva med dig. Alla våra hemligheter, alla goda skratt, alla fina ord. Tack, från djupet av mitt hjärta, för att jag fick vara din vän.
Min själsfrände.
En av Fridas vackra hästar
Barnen i familjen ÄLSKAR honom, och det är ömsesidigt. De tränar honom, myser med honom och leker med honom. Godis tröttnar nästan aldrig!
Jag hade en till praktikplats, på ett ställe där jag redan för flera år sedan hade min första praktikperiod, nämligen hos bästa
Jag kommer aldrig någonsin att glömma det sista du sa till mig, älskade vän:
Med hela mitt hjärta. Tack
Nytagna foton på vackra Godis - Flatham's Shwåll Å Båll, 2,5 år gammal
Jag är mer exalterad än Pi över fåren i Hagge
från gymnasiet. Vi umgicks,
Pussas med Zelda
Mamma och Lego debuterade i Elitklass på
vänner
Tack till alla som stöttat mig under hela den här sommaren, lyft mig när det varit tungt och torkat mina tårar när jag har varit ledsen. Jag lovar att göra detsamma för Er. Tack för alla fina stunder, glada skratt, galna fester, underbara tävlingar, och soliga och regniga dagar. Puss.
Jag har
Syster Hanna har varit delaktig i Pis agilityträning. Duktiga tjejen!
Har spenderat en hel del tid med min älskade gos Mickis också. Du är guld! (Hon tog en reklambild på mig för Loka också, haha!)
. Enda stranddagarna för mig i sommar, bland annat. Mycket glass, lite vin och massor med god mat. Tack för dem, hjärtat. I skrivande stund vill jag också tacka dig för de här 3 åren vi spenderat tillsammans. Obeskrivligt många skratt, lärdomar och m y c k e t k ä r l e k. Du är en av de finaste, jag vet. Vi har tillsammans kommit fram till att spendera våra liv på olika håll, men David kommer alltid ligga mig otroligt varmt om hjärtat.
Det flyttade med lite mellanrum in två
, tar den 19 juli sitt sista andetag, hennes hjärta slår sitt sista slag och hennes liv här hos oss tar slut. Hon är med om en bilolycka, och omkommer. Fina solstrålen, hon blev bara 19 år gammal. En tjej som alltid lyste av glädje, sa uppmuntrande ord och kommentarer, en äkta vän. Isabelle var en person som alltid fick de runtomkring att må bra, och det känns så fruktansvärt orättvist att hon inte längre finns här.
Jag och Helena har varit iväg på ett gäng
. Vilka underbara dagar jag hade hos dig, Monica!
Varit och badat, slappat i solen, tuggat de hårdaste hundbenen och bara varit. Filosoferat. Över livet, träning, relationer. Jag har också träffat min älskade familj så mycket jag hunnit!
jag aldrig kommer glömma,
, hade visat sig inte passa så bra in i min vardag innehållande jaktträning, resor, många olika miljöer, stadsliv och koppel, ja, väldigt många krav helt enkelt. Vilket visade sig inte vara så enkelt för Godis, som inte var den där riktiga träningskamraten med vilja att samarbeta. Han har också otroligt stor egen vilja, som ställde till problem under våra koppelpromenader och träningar – han ville andra saker än vad jag ville. Jag kämpade länge, men insåg sedan att det fanns bättre alternativ både för Godis och för mig. Skulle han inte vara kvar hos mig skulle han få det ännu bättre – och det ställde ganska höga krav. Jag ville att han skulle få bo på landet, kunna vara mycket lös och ha sällskap, samtidigt som han fortfarande skulle få utlopp för sina behov både fysiskt och psykiskt. Här kommer Frida in i bilden, igen. Jag och mormor åkte och hälsade på henne inför min praktik, och hon börjar prata om en till hund (för närvarande hade Frida en äldre Rottweilertik). Frida bor på en stoooooor gård på landet, har mååååååååååånga hektar hagar och ett tjugotal hästar. Hon jobbar liksom hemma med sitt intresse för häst – hur coolt är inte det! Efter lite övervägande hörde jag av mig, sa att jag nog visste en bra hund som skulle passa Frida och hennes familj, och detta väckte intresse. Godis flyttade dit på prov under två veckor, sedan började min praktik på gården, och jag fick chansen att se Godis leva med dem. Så otrolig han är, när det inte ställs så höga krav på honom och när vardagen är mer kravlös, samtidigt som det ställs krav på andra saker, som han faktiskt klarar av! Ja, Godis bor där nu. Sorg i mitt hjärta, men samtidigt såååå mycket glädje. Fridas gård ligger 2 mil från Ludvika, och jag är välkommen till underbara Frida och hennes familj (Godis inkluderad) nästan när jag vill! De är helt underbara, och Godis har ett drömliv nu. Det kan tillochmed hända att ni trots detta får se mig och Godis i utställningsringen i framtiden (för ja, han är snygg!). Tack Frida och Tore, för att ni förvaltar honom så bra. Älskade Candyman.
Okej då, det regnade lite också. och det var också FANTASTISKT.
ingenting.
utställningar
Kommer aldrig att glömma när vi åt dubbelnougat i källaren, skrattade hysteriskt när vi åkte bak i en skåpbil, eller när vi sjöng högt till ”Give me Everything” med Pitbll, påväg till jobbet. Ja, minnena är många och jag bär dem alltid med mig. Men tiden, den läker inte såren.
Min otroligt söta syster Hanna fyllde år!
Kungaskogens Islandshästar
Två älsklingar, Pi och syster Hilma.
En dag under praktiken hjälpte Godis till att måla..
tatuerat
Det gör så fruktansvärt ont inom mig, att du aldrig fick uppleva alla år du skrattade dig till. Du skrattade dig till en hel evighet, men du fick bara bli 19 år.
Under hela sommaren har jag haft chansen att jobba på
Sort Guld/Sättertorps Hundpensionat
Ta hand om varandra där ute. Håll varandra nära. Till mina vänner och framförallt till min familj, ni är så otroligt viktiga för mig. All kärlek.
en del vilket har resulterat i att han har fått två stycken uppflyttningspinnar i agilityklass I. 3,14. <3 Jag startade Lego i Elitklass på Ungdoms-SM, och vi kammade hem 87 poäng (faktiskt ganska höga poäng, om jag får säga det själv). Riktigt bra! Mamma och Lego tog två 1:or i Öppenklass på jaktprov två dagar I RAD och han är numer i Elitklass!!! Tävlingssommaren avslutades dessutom med att jag och Pi VANN i Gagnef-Floda!
Jag och Isabelle längtade till framtiden, till tiden då vi skulle kunna ses mer, studierna var färdiga och vi skulle kunna göra allt det där galna vi pratat om. Den tiden kommer jag nu aldrig att få uppleva.
Godis är väldigt hjälpsam i stallet, fniss!
Fittnessfighten
Vi är många som lever för dig nu. Till sista andetaget ska vi njuta av livet på samma sätt som du alltid gjorde. Till sista andetaget ska jag göra mitt allra, allra yttersta för att fortsätta sprida glädje, på det sätt som du lärt mig. Till mitt sista andetag, ska jag leva även för dig. Förebild, vän, solsråle.
Monica Olofsson
Finalekipagen på Ungdoms-SM
https://www.facebook.com/erika.lindkvist.5/media_set?set=a.10151600120044353.1073741827.759604352&type=3
Jag och Bettan har tränat MYCKET agility - och vi har blivit väldigt duktiga också, det har synts på tävlingarna. :-)
också. Vid ett tillfälle hade vi med båda mina favoriter, Zelda - Almanza Strike Of Luck och Diezel - Sort Guld Dow Jones. Som bäst blev Zelda Bästa tik - 4, placerad bakom två champions och steget bakom CERTet. Vi har haft riktigt roligt, många skratt och trevliga stunder. Dessutom har jag lärt Helena att äta kvarg med hallon, haha!
Sommaren har också innehållit många dagar då jag och hundarna bara gjort
Den 15 december åker jag till Västerås - för då ska dessa snyggingar se på Håkan Hellstrom, mannen, myten legenden.
Dålig bild, och ändå den bästa vi fick till. Bästa sheltisarna!
in en betydande text på armen, i slutet av sommaren. ”Vart du vill, så fort du kan” står det. Känns lite som ett bra motto, och det är en text av fantastiske Håkan. Längre ned på armen har jag också tatuerat in: π som är för älskade lille Pi.
valpar
Praktiken var helt underbar, på
Fler foton från min underbara, hemska, ledsamma, mörka och fantastiska sommar finns i mitt album på Facebook:
Isabelle
Falu Djursjukhus
festade
och hade hur kul som helst i Karlstad. I Västerås fick jag också träffa några nya trevliga bekantskaper, jag och Josefine åkte på äventyr inkluderat Strömsholms slott, promenader med hundarna och jättetrevlig lunch på ett urmysigt café utanför Strömsholm. På kvällen och ända in på natten och morgonen var det galet och jag fick uppleva Västerås uteliv.
' Kärlek!
Måste vara världens mysigaste Lego
Ute i jaktskogarna, på agilityplanerna och i utställningsringarna har jag under sommaren hunnit träffa många fantastiska människor. Jag är så glad att ni finns runtom mig, och att det är så många glada och trevliga personer som delar mitt intresse. Och tänk - än är säsongen inte slut!
David
, med 83 poäng! Duktiga ni!!!
. Frida lärde mig massor, och jag gick till och med inne i hagen bland hästarna när de SPRANG! Modig tjej är jag! Tack Frida, du lärde mig för livet.
Att springa med när Frida kör fyrhjuling är skitkul!
Isabelle
Jag hoppas att du mår bra nu. Farväl, vila i frid, rest in peace. Vi ses snart, vänta på oss alla där uppe.
Min snygga och vältränade bror, som nu har börjat gymnasiet. Hej vad tiden går.. Han är dessutom både längre och mer vältränad än mig nu för tiden..
Isabelle, som jag sa några dagar innan du försvann ifrån oss, ”du är en vän genom hela livet”. Det är med stor sorg i hjärtat jag inser, att det inte blev genom hela livet.
tävlat
Vackra Diezel och Zelda
, där jag stormtrivts och gärna kommer tillbaka i framtiden. Jag har träffat några riktiga guldkorn samtidigt som jag lärt mig massor av trevliga och kunniga personer där! Kändes trots längtan efter semester väldigt vemodigt att sluta där i mitten av augusti.
Flatmästerskapet
och det jag kan och vill göra nu, ska jag göra nu. Och med det sagt, så hoppas jag att alla ni som läser detta, har haft en mer harmonisk sommar än mig. Men jag har lärt mig så mycket.
på Odlarvägen i Ludvika, också. En Shetland Sheepdog - Vix, och en Labrador Retriever (av smal-modell) - Maddox. Sheltien är Fredriks framtida agilitystjärna, och Labradoren är mammas framtida jaktkompis. Jag skulle kunna stjäla båda dessa hundar - vilka jäkla individer! Lycka till, mamma och Fredrik! Är säker på att dessa individer är resultat av riktigt bra avelsarbete!
Hade också några otroligt fina dagar i Lidköping, med
Den 2 augusti var jag, Isabelles familj, och många andra av hennes nära och kära, på begravning i Grangärde kyrka. En dag jag hoppades jag aldrig skulle behöva uppleva, man ska inte behöva säga farväl till en person som bara är 19 år gammal. Livet har bara börjat då. Det var en otroligt vacker och personlig begravning.
Vart du vill, så f o r t du kan.
Tattooooooo
Mami och 3,14
Nu ska jag och Godis ut och springa, har precis städat lite och fixat inför den kommande veckan. När jag kommer hem blir det Wallander - skytten!
Det gäller att vara med, när man springer med godiskillen. Han är snabb!
From the first kiss.
Du gör mig så lycklig , att jag saknar dig.
Memories
Efter en vacker dag, ska jag nu gå och lägga mig. Efter en dag med promenader, förkylning och mys. Det är drygt att vi inte har några tv-kanaler.
I need you, and I miss you.
11
Idag har jag och David varit tillsammans i elva månader. Tiden går så fort, jag är så kär. :)
Tyvärr så råkar ju slumpen bestämma att vi aldrig ska ses datumet 16:e, oavsett vad det är för månad. Så David är i Värmland och jag i Ludvika. För på söndag ska jag ställa två tikar på SSRK's nationella utsätllning i Smedjebacken. Ska bli roligt!
David, jag hoppas att du har haft och kommer ha en fortsatt underbar dag. Jag tänker på dig massor och vi ses snart!
Jag älskar dig!
Imorgon ska jag och mamma ut i skogen. Jag ska lägga ett spår till Godis och så ska vi träna apportering med Lego - då får Godis vara passiv.
åtta underbara månader.
Idag har jag och David varit tillsammans i 8 månader. Jag är så lycklig. Tyvärr är David i Norrland, nära finska gränsen, på praktik. En bit härifrån med andra ord. Eller tyvärr och tyvärr. Jätteroligt för David, är glad för hans skull att han fått tag i en otroligt bra praktikplats. :) Iallafall. Tack David för att du i åtta månader stått ut med mig, funnits vid min sida och varit så krambar och älskvärd. :) Du är guld! Jag är glad att jag har dig, ser fram emot att du ska komma hem och vi kan träffas. 2/3 år, åtta månader eller 245 dagar. Hur man än säger det, jag hjärtar dig.
l y c k a - k ä r l e k - v ä n s k a p
Såhär lycklig är jag med David.
Jag pluggar som tusan för att skaffa mig körkort. Går på intensivkurs på Mattias trafikskola här i Ludvika, det går toppenbra. I princip all min tid går åt till att plugga teori på egen hand och övningsköra med Fredrik eller Peppo. När jag inte gör det. pluggar jag teori på körskolan, har körlektioner och teorilektioner. Om en vecka är det dags för teoriprov, spännande! :) Därav, iallafall, har jag anledningen till dåligt bloggande. Jag saknar bloggen, men om ett tag kommer det igång igen, jag loooovar!
Avkörning, forshaga, plåtning och känslor
Det har hänt mycket sen jag bloggade. Då var det onsdag kväll. Nu är det måndag kväll. Alldeles för sent. Men det är en lite ledsen kväll ikväll. Måste få vara det ibland, det är i alla fall okej när det är så många lyckliga dagar emellan. Och jag är lycklig, och har så otroligt mycket att vara glad över. Men däremellan måste man få släppa ut sina känslor lite.
I torsdags var en riktig fixar dag. Jag tvättade, trimmade både Godis och Lego inför Flatshowen som mamma och Annika skulle på i söndags. Och så packade jag lite. Tränade. Ja massa roliga saker ni vet.
På fredagen kom Josefine. Innan hon kom var jag, mamma och Karin ute i skogen på ett apporteringspass. Vilka duktiga hundar ni har, jag är så imponerad! Ser fram emot att se er i öppenklass till hösten, kommer att stötta er så gott jag kan! Vi tränade svåra markeringar och minnesdirigeringar. Jag är med så att Godis får vara passiv, vilket är superbra för honom. Sen vill jag kunna hjälpa till med goda råd, kast och att lägga ut apporter o.s.v. Det är himla roligt! Har blivit taggad på apporteringen igen, vilka duktiga hundar! Godis fick göra sin första mini-markering. Han är inte bara snygg, han är smart också! Vilken härlig individ han är, både inuti och att se på. Söt som..Godis! Han gjorde det väldigt bra och låg till och med i och letade och levererade sedan in apporten. Duktig Godisbit, jajjemen!
På kvällen kom Josefine. Vi åkte till moster för att äta varma mackor och jag skulle övningsköra med Peppo. Det visade sig sluta oväntat, i alla fall om man frågar mig..haha! ;) Bilen innehållande mig, Peppo och Josefine hamnade med de två vänstra hjulen ute i skogens mjuka dike, och vi fick ringa efter en fyrhjulsdriven bil som fick dra upp oss... Det blev många skratt, lite panik och en kissande i skogen, även lite rädsla för vargar.
På lördagen åkte vi tillbaka till Forshaga, mamma och Fredrik skjutsade mig och Josefine. Godis följde med och fick träffa David, det var roligt att han äntligen fick se min lilla sötsak. Nu är ju både David och Godis sötsaker i och för sig, men jag syftade på Godis denna gången. :) Mamma bjöd på lasagne och sen så fotade hon mig och Josefine med hundar, och mig och David. Hoppas att det blev bra, tack Mami!
Igår var en lugn dag, med lite plugg, och massa filmmys. Finns inte så mycket mer att säga om den dagen. På kvällen kollade jag, David och josefine på Män som hatar kvinnor, filmen alltså. Den är lite äcklig, och hemsk. Därför somnade jag i slutet. Så slapp jag se!
Idag har jag haft praktiska prov i djursjukvård, pluggat biologi med Lollo inför provet om Evolutionen imorgon och skaffat mig en tvättid till på fredag. En helt okej dag.
Imorgon ska jag försöka fixa praktik, med Lollois. Sen ska jag klara det här provet. Sen blir det packa inför Kolmården. På onsdag klockan 04.45 så åker jag med klassen till Kolmården och ska träffa vargar. Kommer hem på torsdag kväll. Blir nog en rolig resa!
För dig Lollo. Jag vill dig det bästa, och att du ska må bra. Min vän!
What Are Words - Chris Medina
Imorgon står på Schemat att skriva klart ett reportage. Jag har också gjort en minnesvägg för Rio, Divino och Disco. Det gör så ont i mig, det här. Tror aldrig att smärtan kommer försvinna, helt. Det är fem år sen jag förlorade Rio, men det känns som igår, samtidigt som jag varit utan honom alldeles för länge. Det gör fortfarande sååå ont i mig, att han inte finns vid min sida. Samma gäller Disco. Och inte minst Divino. Det är fruktansvärt. Ofattbart. Jag är så sårbar, på något sätt.
"mamma , jag förstår itne hur det någonsin ska kunna bli ett bra hundliv igen , utan divino..."
Kommer en bättre bild sen. Det är så vackert. Att få minnas. På ett fint sätt. Hockeyn i bakgrunden får avdramatisera allt, litegrann.
Pictures of you, pictures of me
Hung upon your wall for the world to see
Pictures of you, pictures of me
Remind us all of what we used to be
L Y C K A
I was praying that you and me might end up together.
Godnatt. Alldeles för sent. Och alldeles för blöta ögon. Jag är lycklig, också.
6 månader av lycka
Det här är en låt, som påminner mig om oss och dig. Jag minns vad du sa, första gången du spelade låten!
"Jag hoppas vi får njuta av varandra lite till." stod det i ett fins sms imorse. Det hoppas jag också! Och det tror jag.
6 månader. Tiden går fort när man har roligt. Mycket har hänt, både roliga och tråkiga saker. Men tillsammans, har vi tagit och tar vi oss, igenom det.
Hjärtat , jag älskar dig.
David går ju sportfiske här på Forshaga Akademin. Självklart, så hittade han och Divino på en fiske "lek" här för någon månad sen. David fiskade in Divino med kopplet! Divino var så lycklig då. Nedan är lite bilder från det! Mina galna älsklingar!
Såhär lycklig är jag när jag tänker på det, och när jag är med David.
Förövrigt så finns det en liten godisbit hemma som jag saknar något enormt!
Det där med teamkänsla
lycka, kärlek, vänskap och samarbete ♥ foto: julia petterson
Det har gått en hel vecka nu. Om en och en halv timme var det en vecka sedan du fick somna. Jag förstår inte. Livet kan förändras så fort. Ibland blir det tyvärr aldrig densamma igen. Jag saknar dig, och fast jag gråter är jag otroligt tacksam över tiden vi hade.
Har fått många underbara bilder av Julia. Jag är otroligt tacksam.
Tungt
Blev sent ikväll. Jag har svårt att sova om nätterna nu. Det är tungt, men man kan itne göra mer än att försöka.
Har fått massa fina bilder av Julia nu. Tack, det betyder så fantastiskt mycket. Ska kolla på dem imorgon, då jag förhoppningsvis känner mig som en starkare människa, iallafall lite grann. Behöver nog det, för att klara av att kolla.
Här har vi en glad Erika, påväg till festival. Jag saknar henne..
Godnatt
En önskan och My Hörting om "det där med sorg"
Ikväll är nog den jobbigaste dagen, sen Divino lämnade min sida. Känns så otroligt tungt och jobbigt. Från att det känns så overkligt, är det plötsligt verklighet. Det är meningen att jag ska fortsätta här, plugga, träna hund och ta studenten - utan honom. Det känns förjävligt helt enkelt. Så orättvist.
Det är många underbara vänner som finns vid min sida. Jag får höra av många att jag är stark, trots att jag känner mig svagare än någonsin just nu. Känns som att jag aldrig mer kommer att kunna känna samma, äkta glädje, som jag gjorde för bara en och en halv vecka sedan.
Om jag läser tillbaka i min blogg då, så mådde jag så otroligt bra. Nästan för bra för att vara sant. Det visade sig vara så, det var för bra för att vara sant. Och Divino blev sjuk. Det är orättvist, och jag blir både ledsen och arg när jag tänker på det. Vem styr denna orättvisa värld..
Tårarna rinner. Jag förstår inte hur det kan vara så orättvist. Jag förstår inte hur han plötsligt kan vara borta. Men jag förstår att han aldrig mer kommer att komma tillbaka. För hur mycket jag än har önskat det, och hoppats, så har han inte gjort det. Om jag fick en önskan, skulle det vara att få se i dina vackra ögon, igen. Det är fruktansvärt, att sånt här kan hända. Divino är spanska, och betyder gudomlig. Precis som han är. Eller var..
Imorgon kommer David tillbaka, efter en hel vecka härifrån. Jag saknar honom, mycket. Vet itne om jag kommer börja gråta eller le när han kommer. Känner mig otroligt känsloladdad. Men jag vet att jag ser fram emot att få ge honom en kram. Eller två.
My Hörting, min underbara vän har skrivit ett inlägg i sin blogg som fick mina tårar att rinna nedför kinderna. Och fortsätta droppa mot mina ben. Du är en fin människa, tack för dina underbart vackra ord. Även om tårarna rinner nu och då, är jag säker på att dina ord kommer att trösta. Det betyder otroligt mycket. Ni hittar hennes blogg här. Inlägget heter: Det där med sorg.
"Vi minns alla, den mångsidiga Sort-Guld hunden.."
Det är precid vad han var, Svart Guld! Vila i frid, Divino. ♥ Jag och många fler saknar dig, men vi kommer alltid att minnas dig.
Divino
Världens bästa hund
En dikt Anna skickade. Tack!
Tårarna tar inte slut,
bara för att de slutar rinna.
Saknaden försvinner inte,
bara för att du börjar le.
Sorgen blir inte mindre,
bara för att vardagen återkommer.
Den finns alltid där,
bara i annorlundare form med tiden.
Låt tårarna rinna,
gråt så mycket du vill.
Men låt inte saknden efter din vän,
fylla upp hela dig.
Ta istället ett steg tillbaka,
ta vara på minnet som förblir vackert.
minnet som förblir orört och bara erat.
Minns glädjen som ni hade tillsammans.
Stunderna då ni mådde som allra bäst,
bara du och han.
Det är det sista du kan göra,
för din allra bästa vän.
Och det sista din allra bästa vän önskat,
om han kunde tala.
Happy ending
No hope, no love, no glory
Happy endings gone forever more
Det är svårt att beskriva känslor i ord ibland. Och tankar. Det snurrar bara ibland. Jag bir tokig. Det värsta som finns är att vara ensam på natten. Det är då smärtan är som värst.
För varje dag som går, inser jag verkligen hur mycket han fattas. Man tar alltid lite för givet. Jag hade tänkt att starta honom i lydnadsklass II. Tävla upp honom i Agilityklass III. Och framförallt, tävla i freestyle. Till våren hade jag planerat att ta Viltspårschampionatet på honom också. Plötsligt känns allt så..värdelöst utan honom. Jag får verkligen kämpa för att hålla motivationen uppe. Jag frösöker le, försöker vara positiv. För jag vet hur tråkiga människor är, som är ledsna och nere. Samtidigt som man måste få vara det. Det är en otrolig balans det där.
Tack för alla fina tankar, och alla fina bilder på Divino! Jag blir rörd. Han fattas verkligen för mig. Jag ger mina tårar till Divino, och jag hoppas att han och Disco studsar runt nu tillsammans, i en perfekt värld. Hoppas att ni mår bra nu. Jag saknar er.
Känslor
Det har gått två dagar. Senaste dygnet har jag stängt av alla känslor. Mamma kom igår. Det var så skönt att träffa henne. Hon hade med dig Lego och Godis, efter önskemål från mig. Hon har hjälpt mig att städa, lagat mat åt mig, handlat åt mig och varit ett stort stöd. Jag märker så tydligt att hon är ledsen och mår dåligt. Blir otroligt orolig över henne. Hon bryr sig så genuint mycket om mig. Och det kändes så bra när hon kom hit igår. Hon sov kvar till idag. Fredrik, Gustaf, morfar och moster Anna kom hit idag eftermiddag för att fira mig. Fredrik hade med sig Valdo. Han är kvar hos mig nu. Var ute och gick långpromenad ikväll med Josefine. Nu ska jag snart sova. Försöka iallafall.
Jag är så rädd. Känner mig otrygg. Det är så många jobbiga situationer. Sorg är så speciellt. Jag är rädd för att något liknande ska hända igen, rädd för att glömma och rädd för att..någon ska ta hans plats. Det är lättare att stänga av alla känslor. Att le utåt, att försöka leva för ett tag. Jag tror att det sistnämnda är bra. Att försöka fortsätta leva. Men att stänga av sina känslor.. När jag träffar mamma och ser hur ledsen hon är, tillåter jag itne mig själv att vara ledsen. Jag blir så orolig över henne. Vet att många reagerar så. Pratade med Josefine om det igår. När man reagerar så, blir det en klump i halsen. Det svider. Och när man väl släpper ut känslorna, kommer tårarna.
Jag är så rädd, känner mig ensam trots att jag har mer sällskap nu än någonsin egentligen. Men ingen kommer någonsin kunna ta hans plats. Det gör ont i hjärtat att inse, att Divino aldrig mer kommer sätta sin tass här i Forshaga. Eller någon annan stans. För bara några dagar eller en vecka sedan diskuterade jag att jag skulle ställa honom i veteranklass. Vi skulle delta på skolmästerskapet i drag (barmark). Vi skulle också ha ett underbart par freestyleprogram tillsammans med Josefine och Stina. Av Josefine fick jag bland annat ett rosa linne i födelsedagspresent. Det var tänkt till vårat freestyleprogram. Man inser, hur verkligt allting blir. Det kommer aldrig mer att bli någon freestyle. Ingenting mer kommer det bli. Det är bara minnena som lever kvar. Därför blir jag så rädd, för att glömma. Aldrig mer kommer Divino springa ifatt med Stina, hans BorderCollie vän.
Det gör så fruktansvärt ont, allting. Det gäller bara att hålla sig på banan hela tiden, inte tappa taget, och köra ner i diket totalt. Men ibland måste det få vara två hjul i diket, för en stund iallafall.
Jag hatar att min födelsedag inte känts särskilt speciell eller lycklig, trots att min släkt och mina vänner gjort allt de kan. Och utan dem, hade jag inte klarat av den här dagen. Så allt de har gjort betyder otroligt mycket. Men ingenting kan trösta, att jag förlorat min bästa vän.
En minnesvägg ska göras. Har den klar för Discos saker. Nu ska jag bara samla ihop saker som betyder särskilt mycket för mig och Divino, som påminner mig om honom. Så ska han också få vara med. Ska köpa en ram.
Alla som har bilder, på honom, får gärna skicka dessa till mig oavsett kvalité. Det skulle betyda oerhört mycket för mig. Skicka till: [email protected]
V Ä R L D E N S V A C K R A S T E D I V I N O ♥
Det är när ja tittar på bilder det gör så oerhört ont i mig. Jag bryter ihop, och blir så ledsen. Kan inte hålla tillbaka tårarna alls. Att aldrig mer få möta hans blick, mer än i bild. Fruktansvärd smärta..
Minnen
Kärlek
Skickade ett mail till hundlärarna idag:
Jag har tråkiga nyheter, ett dåligt och sorgligt besked. Jag har förlorat min bästa vän, Divino.
I fredags upptäckte jag att han gick konstigt med sin bakdel. På kort tid under fredagskvällen blev det värre. När jag gick ut och skulle gå kvällspromenad fick jag vända och gå hem, då det verkligen syntes skillnad i hans rörelseschema. Han blev senare under kvällen mer vinglig. Främst på höger bak. Visade ingen smärta i vare sig rygg eller i något utav bakbenen. Jag hade tidigare under veckan reflekterat över att han hade lite svårt med sitt högra ben bak efter vi hade varit ute och sprungit, då jag skulle stretcha honom. Han hade också varit lite slö, men han blir ofta lite deprimerad när jag är hemhemma då de andra hundarna följer med på träningar, promenader etc. och han itne får mig "för sig själv". När det sedan visade sig bli riktigt dåligt under fredagen, han kunde inte gå i trappor, men hans allmöntillstånd var bra, väntade vi med att kontakta veterinär tills måndag. Våran veterinär Torkel i Ludvika sa att vi hade gjort helt rätt. Väntat någon dag. När det itne blev bättre, kom vi in till honom. Vi fick remiss till strömsholm i måndags. Han blev inlagd och de trodde att det var en propp, som skulle behöva lösas upp, eller diskbråck (de hade svårt att tro att det skulle vara diskbråck eftersom han inte visade någon smärta i ryggen). Han var inlagd från måndag-tisdag ifall de skulle få en tid över för magnetröntgen redan tisdag, vilket de fick.
Ett dåligt besked. Divino hade en tumör i ryggen, och var dålig. De rekomenderade att vi skulle ta bort honom, vid det här tillfället befann jag miig i Forshaga, Divino i Strömsholm och min familj i Ludvika. Det hade gått att dröja processen genom medicinering, men han skulle bara bli sämre. Det är inte ett värdigt liv för Divino. Underbara, aktiva Divino. Igår, vid 17-tiden fick han somna in.
Det är en otrolig förlust för mig. Och har varit en tung och jobbig dag i skolan idag. Men jag kämpar på. Det är inte lätt nu, det går inge bra för mig. För tre månader sedan förlorade jag min Amerikanska Cocker Spaniel valp i RD (tidigare kallats PNP), endast 7 månader gammal. Han hade en ärftlig rubbning på sina njurar. Jag försöker behålla min positiva attityd, min vilja och min motivation. Men i såna här stunder är det svårt. Jag har bestämt mig för att inte låta skolarbetet komma i kläm, då det endast kommer resultera i att jag mår sämre.
Det är skönt att ha hundmänniskor omkring sig, som förstår och bryr sig. Det är otroligt tomt på 7A just nu. Men med tiden läker såren, och man kan minnas med glädje. Just nu gör det bara ont, tanken på att aldrig mer få träna honom, tävla honom, eller få träffa honom. Han kommer aldrig mer komma springandes med viftande svans och möta mig, när jag kommer hem från skolan. Tanken på att städa ur hans box, säga upp hans boxplats och sudda ut hans namn från tavlan..det går inte att beskriva. Det var ju jag och Divino som skulle tävla på Doggy Agility Cup. Vara med på Husdjursmässan på uppvisning. Och ta studenten tillsammans. Min bästa kompis, min tävlingskamrat och min tävlingskamrat.
Min mamma kommer hit ikväll och är kvar tills imrogon. Då fyller jag 18. Hon tar med sig två av hundarna hemifrån, så de blir här över en natt. Vilken eländig födelsedag.
Jag är tacksam över de 7 år jag fick med Divino. Jag har lärt mig att det kan ta 4 timmar, 4 dagar, eller 4 månader från att hunden ses som "frisk" tills att hunden faktiskt inte finns mer. Jag drar lärdom av saker som sker, och vet med mig att de i längden gör mig till en starkare människa.
Jag och Divino, sommaren - 08
