erikan

Den 28 mars 2011, tre dagar före min 18-årsdag, skrev jag följande ord i min blogg:

"Imorgon ska jag iallafall strukturera upp lite saker i mitt liv och göra klart ett litet svenska reportage..."

Någon vecka innan, hade jag precis orkat göra ett minnesinlägg om Disco, älskade Disco. För första gången sedan förlusten av honom i december. Jag hade precis rest mig upp, efter att ha blivit totalt nedslagen i december.

Den 29 mars 2011, två dagar senare, förändras det där med att mitt livs struktur skulle bli bättre:

"Det gör så ont i mig. Tanken på att han aldrig mer kommer komma hit. Jag kommer aldrig mer få stryka mina händer genom hans underbara päls. aldrig mer kommer jag få se honom så lycklig som när han arbetar. Eller när man kommer hem från skolan. Bara att säga upp hans stallplats. Sudda ut hans namn från tavlan där. Vem ska nu följa med när jag och Josefine har projektarbete "barns relation till hundar". Inget kommer någonsin bli som förut. Men det är så mycket tankar och saker som dyker upp hela tiden. Han kommer aldrig mer ligga i sin favoritbädd här i Forshaga. Underbara bästa Divino. Livet är grymt orättvist. Friska sunda Divino. Tankar kring hans sista dygn dyker också upp. Att jag inte var där, med honom. Och så många gånger som vi sagt: "Vi kommer aldrig mer få en hund som Divino..". Det är så sant. Och så sorgligt. Jag kan knappt förstå. Den smärtan som finns i mig nu, är omöjlig att få ur. Jag har svårt att andas, måste pausa ett tag ibland, lägga mig ner på golvet, och försöka släppa allt. För att kunna resa mig upp igen. Jag kommer aldrig mer få träffa Divino.

Min bästa vän, min tävlingskamrat och träningskamrat (både hundträning och löparträning). Kunde alltid lita på honom. Pratade senast häromdagen om hur trygg jag är med honom. Och hur jobbigt det var att åka t.ex. tåg utan honom. Han hör till mig. Vi är ett team. Eller så var vi ett team. Jag vet inte om jag ska skriva och prata i nutid eller i dåtid. Väljer nutid, då jag bryter ihop helt annars. Och ingen studsande, skällande och glad Divino kommer att möta mig i hallen när jag kommer hem, även om jag enbart varit borta i 2 minuter. Man blir så påmind, hela tiden. Hans dragsele som är utvald till honom hänger på en krok i mitt rum. Hans hundmat står i förrådet. Och hans tuggpinnar står i bokhyllan. Hans skålar. "

rest in peace. ♥ D I V I N O



Dragselen hänger inte kvar på kroken längre. Den flyttade jag på innan jullovet. Och det var inte lätt.

Det sägs att tiden läker alla sår. Men än så länge har jag inte märkt någonting alls. Kan någon tala om för mig, hur lång tid vi pratar om? För det börjar bli riktigt jobbigt detta..

Man ska aldrig prata om hur bra man mår. Det är så onödigt att nämna det ens. För det märks på en, när man mår bra. Det är tydligt, det strålar. När man pratar om det, slutar det på något vis plötsligt att stråla. Det har bevisats för många gånger, för alltför många personer.

Nu ska jag och fina Godis försöka sova.

Godnatt.