erikan

Idag är det 8 tunga månader sedan en stjärna slocknade, en ängel fick vingar och en älskad vän slets ifrån mig och många andra. Jag har ägnat så många minuter, timmar, dagar och veckor till att försöka förstå varför. V a r f ö r ? Jag har inte blivit klokare alls och tiden har inte läkt ett enda av mina sår som Isabelles bortgång orsakat.

Det overkliga verkar vara sant, mardrömmen vill inte ta slut. Vår glädjespridare och vän kommer inte komma tillbaka till oss eller mig. Det känns så orättvist, så fruktansvärt ledsamt, overkligt och framförallt sorgligt. Hur kan ett liv få ta slut när det bara är 19 år.

En dag ses vi igen. Tills dess ska jag försöka sprida glädje som du gjorde, försöka njuta av livet som du gjorde. En dag i taget.

Det var precis när allt skulle börja, som det tog slut. Älskade Isabelle, fortsätt vila i frid.