Känslor
Idag är det min födelsedag. 18 år. Jag är otroligt tacksam över fina presenter och främmande. Alla fina kommentarer, sms, telefonsamtal, kramar och varma ord. Jag har en underbar familj, underbara kompisar och en underbar pojkvän. Tack för att ni alltid finns för mig.
Det har gått två dagar. Senaste dygnet har jag stängt av alla känslor. Mamma kom igår. Det var så skönt att träffa henne. Hon hade med dig Lego och Godis, efter önskemål från mig. Hon har hjälpt mig att städa, lagat mat åt mig, handlat åt mig och varit ett stort stöd. Jag märker så tydligt att hon är ledsen och mår dåligt. Blir otroligt orolig över henne. Hon bryr sig så genuint mycket om mig. Och det kändes så bra när hon kom hit igår. Hon sov kvar till idag. Fredrik, Gustaf, morfar och moster Anna kom hit idag eftermiddag för att fira mig. Fredrik hade med sig Valdo. Han är kvar hos mig nu. Var ute och gick långpromenad ikväll med Josefine. Nu ska jag snart sova. Försöka iallafall.
Jag är så rädd. Känner mig otrygg. Det är så många jobbiga situationer. Sorg är så speciellt. Jag är rädd för att något liknande ska hända igen, rädd för att glömma och rädd för att..någon ska ta hans plats. Det är lättare att stänga av alla känslor. Att le utåt, att försöka leva för ett tag. Jag tror att det sistnämnda är bra. Att försöka fortsätta leva. Men att stänga av sina känslor.. När jag träffar mamma och ser hur ledsen hon är, tillåter jag itne mig själv att vara ledsen. Jag blir så orolig över henne. Vet att många reagerar så. Pratade med Josefine om det igår. När man reagerar så, blir det en klump i halsen. Det svider. Och när man väl släpper ut känslorna, kommer tårarna.
Jag är så rädd, känner mig ensam trots att jag har mer sällskap nu än någonsin egentligen. Men ingen kommer någonsin kunna ta hans plats. Det gör ont i hjärtat att inse, att Divino aldrig mer kommer sätta sin tass här i Forshaga. Eller någon annan stans. För bara några dagar eller en vecka sedan diskuterade jag att jag skulle ställa honom i veteranklass. Vi skulle delta på skolmästerskapet i drag (barmark). Vi skulle också ha ett underbart par freestyleprogram tillsammans med Josefine och Stina. Av Josefine fick jag bland annat ett rosa linne i födelsedagspresent. Det var tänkt till vårat freestyleprogram. Man inser, hur verkligt allting blir. Det kommer aldrig mer att bli någon freestyle. Ingenting mer kommer det bli. Det är bara minnena som lever kvar. Därför blir jag så rädd, för att glömma. Aldrig mer kommer Divino springa ifatt med Stina, hans BorderCollie vän.
Det gör så fruktansvärt ont, allting. Det gäller bara att hålla sig på banan hela tiden, inte tappa taget, och köra ner i diket totalt. Men ibland måste det få vara två hjul i diket, för en stund iallafall.
Jag hatar att min födelsedag inte känts särskilt speciell eller lycklig, trots att min släkt och mina vänner gjort allt de kan. Och utan dem, hade jag inte klarat av den här dagen. Så allt de har gjort betyder otroligt mycket. Men ingenting kan trösta, att jag förlorat min bästa vän.
En minnesvägg ska göras. Har den klar för Discos saker. Nu ska jag bara samla ihop saker som betyder särskilt mycket för mig och Divino, som påminner mig om honom. Så ska han också få vara med. Ska köpa en ram.
Alla som har bilder, på honom, får gärna skicka dessa till mig oavsett kvalité. Det skulle betyda oerhört mycket för mig. Skicka till: [email protected]
V Ä R L D E N S V A C K R A S T E D I V I N O ♥
Det är när ja tittar på bilder det gör så oerhört ont i mig. Jag bryter ihop, och blir så ledsen. Kan inte hålla tillbaka tårarna alls. Att aldrig mer få möta hans blick, mer än i bild. Fruktansvärd smärta..
Det har gått två dagar. Senaste dygnet har jag stängt av alla känslor. Mamma kom igår. Det var så skönt att träffa henne. Hon hade med dig Lego och Godis, efter önskemål från mig. Hon har hjälpt mig att städa, lagat mat åt mig, handlat åt mig och varit ett stort stöd. Jag märker så tydligt att hon är ledsen och mår dåligt. Blir otroligt orolig över henne. Hon bryr sig så genuint mycket om mig. Och det kändes så bra när hon kom hit igår. Hon sov kvar till idag. Fredrik, Gustaf, morfar och moster Anna kom hit idag eftermiddag för att fira mig. Fredrik hade med sig Valdo. Han är kvar hos mig nu. Var ute och gick långpromenad ikväll med Josefine. Nu ska jag snart sova. Försöka iallafall.
Jag är så rädd. Känner mig otrygg. Det är så många jobbiga situationer. Sorg är så speciellt. Jag är rädd för att något liknande ska hända igen, rädd för att glömma och rädd för att..någon ska ta hans plats. Det är lättare att stänga av alla känslor. Att le utåt, att försöka leva för ett tag. Jag tror att det sistnämnda är bra. Att försöka fortsätta leva. Men att stänga av sina känslor.. När jag träffar mamma och ser hur ledsen hon är, tillåter jag itne mig själv att vara ledsen. Jag blir så orolig över henne. Vet att många reagerar så. Pratade med Josefine om det igår. När man reagerar så, blir det en klump i halsen. Det svider. Och när man väl släpper ut känslorna, kommer tårarna.
Jag är så rädd, känner mig ensam trots att jag har mer sällskap nu än någonsin egentligen. Men ingen kommer någonsin kunna ta hans plats. Det gör ont i hjärtat att inse, att Divino aldrig mer kommer sätta sin tass här i Forshaga. Eller någon annan stans. För bara några dagar eller en vecka sedan diskuterade jag att jag skulle ställa honom i veteranklass. Vi skulle delta på skolmästerskapet i drag (barmark). Vi skulle också ha ett underbart par freestyleprogram tillsammans med Josefine och Stina. Av Josefine fick jag bland annat ett rosa linne i födelsedagspresent. Det var tänkt till vårat freestyleprogram. Man inser, hur verkligt allting blir. Det kommer aldrig mer att bli någon freestyle. Ingenting mer kommer det bli. Det är bara minnena som lever kvar. Därför blir jag så rädd, för att glömma. Aldrig mer kommer Divino springa ifatt med Stina, hans BorderCollie vän.
Det gör så fruktansvärt ont, allting. Det gäller bara att hålla sig på banan hela tiden, inte tappa taget, och köra ner i diket totalt. Men ibland måste det få vara två hjul i diket, för en stund iallafall.
Jag hatar att min födelsedag inte känts särskilt speciell eller lycklig, trots att min släkt och mina vänner gjort allt de kan. Och utan dem, hade jag inte klarat av den här dagen. Så allt de har gjort betyder otroligt mycket. Men ingenting kan trösta, att jag förlorat min bästa vän.
En minnesvägg ska göras. Har den klar för Discos saker. Nu ska jag bara samla ihop saker som betyder särskilt mycket för mig och Divino, som påminner mig om honom. Så ska han också få vara med. Ska köpa en ram.
Alla som har bilder, på honom, får gärna skicka dessa till mig oavsett kvalité. Det skulle betyda oerhört mycket för mig. Skicka till: [email protected]
V Ä R L D E N S V A C K R A S T E D I V I N O ♥
Det är när ja tittar på bilder det gör så oerhört ont i mig. Jag bryter ihop, och blir så ledsen. Kan inte hålla tillbaka tårarna alls. Att aldrig mer få möta hans blick, mer än i bild. Fruktansvärd smärta..
Kommentarer
Postat av: Mia Johansson
Vill bara gratta dig på din födelsedag. Det kanske inte blir din roligaste men det är ju ändå din 18-årsdag :) Förstår att det känns tungt, skickar massor med kramar. Mia o Töserna
p.s ta gärna en titt på Trixies sida http://www.regnbagsbron.org/trixie. Jag valde att minnas henne på det sättet. kram
Trackback
