Min bästa vän
den vackraste ängeln, som himlen inte förtjänar. min bästa kompis. livet är så otroligt orättvist. hoppas du mår bra nu. jag saknar dig.
Det gör så ont i mig. Tanken på att han aldrig mer kommer komma hit. Jag kommer aldrig mer få stryka mina händer genom hans underbara päls. aldrig mer kommer jag få se honom så lycklig som när han arbetar. Eller när man kommer hem från skolan. Bara att säga upp hans stallplats. Sudda ut hans namn från tavlan där. Vem ska nu följa med när jag och Josefine har projektarbete "barns relation till hundar". Inget kommer någonsin bli som förut. Men det är så mycket tankar och saker som dyker upp hela tiden. Han kommer aldrig mer ligga i sin favoritbädd här i Forshaga. Underbara bästa Divino. Livet är grymt orättvist. Friska sunda Divino. Tankar kring hans sista dygn dyker också upp. Att jag inte var där, med honom. Och så många gånger som vi sagt: "Vi kommer aldrig mer få en hund som Divino..". Det är så sant. Och så sorgligt. Jag kan knappt förstå. Den smärtan som finns i mig nu, är omöjlig att få ur. Jag har svårt att andas, måste pausa ett tag ibland, lägga mig ner på golvet, och försöka släppa allt. För att kunna resa mig upp igen. Jag kommer aldrig mer få träffa Divino.
Min bästa vän, min tävlingskamrat och träningskamrat (både hundträning och löparträning). Kunde alltid lita på honom. Pratade senast häromdagen om hur trygg jag är med honom. Och hur jobbigt det var att åka t.ex. tåg utan honom. Han hör till mig. Vi är ett team. Eller så var vi ett team. Jag vet inte om jag ska skriva och prata i nutid eller i dåtid. Väljer nutid, då jag bryter ihop helt annars. Och ingen studsande, skällande och glad Divino kommer att möta mig i hallen när jag kommer hem, även om jag enbart varit borta i 2 minuter. Man blir så påmind, hela tiden. Hans dragsele som är utvald till honom hänger på en krok i mitt rum. Hans hundmat står i förrådet. Och hans tuggpinnar står i bokhyllan. Hans skålar.
Livet får en ny vändning. Och jag har lärt mig att från att hunden är frisk, kan det ta 4 timmar, fyra dagar, eller fyra månader, innan man förlorar sin vän. Jag vet iallafall att jag och Divino har tagit vara på tiden fullt ut. Även om tiden blev alldeles för kort.
Det får aldrig mer uppleva den underbara känslan, att träna och tävla honom. Att stå i ringen med honom, eller att ställa honom i veteranklass. Han blev aldrig en veteran...
Vila i frid Divino. Jag hoppas att du och Disco leker och har det bra nu. Ni är värda det bästa. Det gör så ont i mig.
Kram på dig underbaraste Erika. ord är svåra att finna. Jag gråter av att läsa det fina du skrivit om Divino. Ni ÄR ett team, du och han. det här är inte slutet. Ni kommer att träffas igen. Inte idag eller imån, men sen. Å kom ihåg, du är inte ensam i sorgen. Du är inte ensam när livet fortsätter. Du är älskad Erika! <3
En dikt till dig och Divino. Det vackraste teamet av dem alla!
Tårarna tar inte slut,
bara för att de slutar rinna.
Saknaden försvinner inte,
bara för att du börjar le.
Sorgen blir inte mindre,
bara för att vardagen återkommer.
Den finns alltid där,
bara i annorlundare form med tiden.
Låt tårarna rinna,
gråt så mycket du vill.
Men låt inte saknden efter din vän,
fylla upp hela dig.
Ta istället ett steg tillbaka,
ta vara på minnt som förblir vackert.
minnet som förblir orört och bara erat.
Minns glädjen som ni hade tillsammans.
Stunderna då ni mådde som allra bäst,
bara du och han.
Det är det sista du kan göra,
för din allra bästa vän.
Och det sista din allra bästa vän önskat,
om han kunde tala.
