erikan

Tack för fina ord. Han var en otrolig hund och en otrolig kompis. En riktig stjärna! Jag kommer aldrig mer att kunna få en sådan hund igen, det vet jag med säkerhet. Jag är glad för tiden vi fick tillsammans. Jag är dig också evigt tacksam för att vi fick chansen att ha Divino. Han har lärt mig så otroligt mycket.

Det är med tårar i ögonen jag skriver allt vackert om honom i min blogg, som kommer rakt ifrån hjärtat. Han har berört så många, och många av mina kompisar här som enbart träffat honom några gånger, beskriver förlusten av Divino som något utav det värsta.

Det är läskigt att verkligen märka, hur mycket planer och saker man har planerat och tänkt att göra. Det blir så tydligt, när det plötsligt går i kras. Det var inte förrän i förrgår som jag insåg, att jag inte längre har någon agilityhund. I sommar kommer jag inte kunna tävla. Divino och jag hann inte tävla oss upp i Agilityklass III som vi tänkt. Vi hann itne ta viltspårschampionatet som vi skulle göra i vår. Och vi hann inte starta i lydnadsklass II. Han hann heller aldrig bli veteran, och jag kommer aldrig mer få uppleva att stå i ringen tillsammans med honom, min showiga, härliga och positiva flatte. Vi tävlade heller aldrig i freestyle.

På min tröja från Hundsportgymnasiet står det "Erika och Divino". Bara en sån sak kan få mig att inse, hur mycket man tog för givet att vi skulle ta studenten tillsammans. Även fast jag skriver om hur mycket vi inte hann göra, vet jag att vi tog vara på varenda dag. Jag hoppades på åtminstone några år till. Känns så overkligt när man hos veterinären ser retrievrar som kommer in och väger 62 kilo och inte en endaste muskel på kroppen. Divino blev masserad, stretchad, fystränad, dragtränad, uppvärmd, nedvarvad, o.s.v. Livet kommer tyvärr aldrig att vara rättvist.

Du ska vara stolt över att ha fött upp en hund som lyckats så otroligt bra inom så mycket. En duktig JAKThund, freestyleagilityhund, draghund, viltspårshund, sökhund (bruks), lydnadshund men framförallt, en otroligt sund hund med en god exteriör om man bortser från hans huvud.



Tack Monica, för denna underbara hund. Även fast tiden med honom blev alldeles för kort ångrar vi inte en sekund, att vi haft honom.

Just nu  och under de senaste två dagarna känns det som att allt har rasat samman. Hur ska jag någonsin kunna vara lika lycklig. Hur ska jag någonsin kunna sluta gråta. Mina klasskamrater pratar om sina hundar. Alla planer de har, allt de ska göra. Det gör så ont i mig att tänka på, alla de planer även jag hade med Divino. Allt jag skulle göra med honom. Vissa har problemet "hur ska båda hundarnas namn kunna få plats på min studentmössa????". Mitt problem är, vilken hund ska stå på min studentmössa.. Han jag skulle ta studenten med finns inte mer. Men nu vet jag. Det ska stå Divino på min mössa. Det var han och jag som började på den här skolan. Det var han och jag som skulle ta studenten tillsammans. Nu när det inte blev så, ska han trots allt få vara med på ett hörn. Det är han värd.

Min stjärna, ängel och bästa kompis. Alla tårar jag fäller är tack vare den underbara individ du var och det fruktansvärda tomrum du lämnade bakom dig. Jag känner mig ensam och förlorad utan dig.

Bilden är tagen av Julia Pettersson, du hittar hennes blogg här. Hon har också skrivit något vackert. Inlägget heter: a wish that time would have stopped so you could have stayed. Hon har också skrivit ett fins inlägg om att minnas, och om bilder.



On the days I can't see your eyes,
I don't even want to, open mine.
On the days I can't see your smile,
Well i'd rather sit, wait the while.
For the days I know you'll be near,
'Cause a day without you, just isn't fair.
See the days I can hear you voice,
I'm left without a choice.

God damn your beautiful to me,
Your everything, yeah thats beautiful
Yes to me