Kärlek
En tung dag. En lång dag. Jag är glad att jag går i en klass fylld med hundnördar, som förstår och bryr sig. Tack för alla fina sms, kommentarer och kramar. Jag vet att jag blir ledsen och att det är svårt. Men det betyder otroligt mycket.
Skickade ett mail till hundlärarna idag:
Jag har tråkiga nyheter, ett dåligt och sorgligt besked. Jag har förlorat min bästa vän, Divino.
I fredags upptäckte jag att han gick konstigt med sin bakdel. På kort tid under fredagskvällen blev det värre. När jag gick ut och skulle gå kvällspromenad fick jag vända och gå hem, då det verkligen syntes skillnad i hans rörelseschema. Han blev senare under kvällen mer vinglig. Främst på höger bak. Visade ingen smärta i vare sig rygg eller i något utav bakbenen. Jag hade tidigare under veckan reflekterat över att han hade lite svårt med sitt högra ben bak efter vi hade varit ute och sprungit, då jag skulle stretcha honom. Han hade också varit lite slö, men han blir ofta lite deprimerad när jag är hemhemma då de andra hundarna följer med på träningar, promenader etc. och han itne får mig "för sig själv". När det sedan visade sig bli riktigt dåligt under fredagen, han kunde inte gå i trappor, men hans allmöntillstånd var bra, väntade vi med att kontakta veterinär tills måndag. Våran veterinär Torkel i Ludvika sa att vi hade gjort helt rätt. Väntat någon dag. När det itne blev bättre, kom vi in till honom. Vi fick remiss till strömsholm i måndags. Han blev inlagd och de trodde att det var en propp, som skulle behöva lösas upp, eller diskbråck (de hade svårt att tro att det skulle vara diskbråck eftersom han inte visade någon smärta i ryggen). Han var inlagd från måndag-tisdag ifall de skulle få en tid över för magnetröntgen redan tisdag, vilket de fick.
Ett dåligt besked. Divino hade en tumör i ryggen, och var dålig. De rekomenderade att vi skulle ta bort honom, vid det här tillfället befann jag miig i Forshaga, Divino i Strömsholm och min familj i Ludvika. Det hade gått att dröja processen genom medicinering, men han skulle bara bli sämre. Det är inte ett värdigt liv för Divino. Underbara, aktiva Divino. Igår, vid 17-tiden fick han somna in.
Det är en otrolig förlust för mig. Och har varit en tung och jobbig dag i skolan idag. Men jag kämpar på. Det är inte lätt nu, det går inge bra för mig. För tre månader sedan förlorade jag min Amerikanska Cocker Spaniel valp i RD (tidigare kallats PNP), endast 7 månader gammal. Han hade en ärftlig rubbning på sina njurar. Jag försöker behålla min positiva attityd, min vilja och min motivation. Men i såna här stunder är det svårt. Jag har bestämt mig för att inte låta skolarbetet komma i kläm, då det endast kommer resultera i att jag mår sämre.
Det är skönt att ha hundmänniskor omkring sig, som förstår och bryr sig. Det är otroligt tomt på 7A just nu. Men med tiden läker såren, och man kan minnas med glädje. Just nu gör det bara ont, tanken på att aldrig mer få träna honom, tävla honom, eller få träffa honom. Han kommer aldrig mer komma springandes med viftande svans och möta mig, när jag kommer hem från skolan. Tanken på att städa ur hans box, säga upp hans boxplats och sudda ut hans namn från tavlan..det går inte att beskriva. Det var ju jag och Divino som skulle tävla på Doggy Agility Cup. Vara med på Husdjursmässan på uppvisning. Och ta studenten tillsammans. Min bästa kompis, min tävlingskamrat och min tävlingskamrat.
Min mamma kommer hit ikväll och är kvar tills imrogon. Då fyller jag 18. Hon tar med sig två av hundarna hemifrån, så de blir här över en natt. Vilken eländig födelsedag.
Jag är tacksam över de 7 år jag fick med Divino. Jag har lärt mig att det kan ta 4 timmar, 4 dagar, eller 4 månader från att hunden ses som "frisk" tills att hunden faktiskt inte finns mer. Jag drar lärdom av saker som sker, och vet med mig att de i längden gör mig till en starkare människa.
Jag och Divino, sommaren - 08
Skickade ett mail till hundlärarna idag:
Jag har tråkiga nyheter, ett dåligt och sorgligt besked. Jag har förlorat min bästa vän, Divino.
I fredags upptäckte jag att han gick konstigt med sin bakdel. På kort tid under fredagskvällen blev det värre. När jag gick ut och skulle gå kvällspromenad fick jag vända och gå hem, då det verkligen syntes skillnad i hans rörelseschema. Han blev senare under kvällen mer vinglig. Främst på höger bak. Visade ingen smärta i vare sig rygg eller i något utav bakbenen. Jag hade tidigare under veckan reflekterat över att han hade lite svårt med sitt högra ben bak efter vi hade varit ute och sprungit, då jag skulle stretcha honom. Han hade också varit lite slö, men han blir ofta lite deprimerad när jag är hemhemma då de andra hundarna följer med på träningar, promenader etc. och han itne får mig "för sig själv". När det sedan visade sig bli riktigt dåligt under fredagen, han kunde inte gå i trappor, men hans allmöntillstånd var bra, väntade vi med att kontakta veterinär tills måndag. Våran veterinär Torkel i Ludvika sa att vi hade gjort helt rätt. Väntat någon dag. När det itne blev bättre, kom vi in till honom. Vi fick remiss till strömsholm i måndags. Han blev inlagd och de trodde att det var en propp, som skulle behöva lösas upp, eller diskbråck (de hade svårt att tro att det skulle vara diskbråck eftersom han inte visade någon smärta i ryggen). Han var inlagd från måndag-tisdag ifall de skulle få en tid över för magnetröntgen redan tisdag, vilket de fick.
Ett dåligt besked. Divino hade en tumör i ryggen, och var dålig. De rekomenderade att vi skulle ta bort honom, vid det här tillfället befann jag miig i Forshaga, Divino i Strömsholm och min familj i Ludvika. Det hade gått att dröja processen genom medicinering, men han skulle bara bli sämre. Det är inte ett värdigt liv för Divino. Underbara, aktiva Divino. Igår, vid 17-tiden fick han somna in.
Det är en otrolig förlust för mig. Och har varit en tung och jobbig dag i skolan idag. Men jag kämpar på. Det är inte lätt nu, det går inge bra för mig. För tre månader sedan förlorade jag min Amerikanska Cocker Spaniel valp i RD (tidigare kallats PNP), endast 7 månader gammal. Han hade en ärftlig rubbning på sina njurar. Jag försöker behålla min positiva attityd, min vilja och min motivation. Men i såna här stunder är det svårt. Jag har bestämt mig för att inte låta skolarbetet komma i kläm, då det endast kommer resultera i att jag mår sämre.
Det är skönt att ha hundmänniskor omkring sig, som förstår och bryr sig. Det är otroligt tomt på 7A just nu. Men med tiden läker såren, och man kan minnas med glädje. Just nu gör det bara ont, tanken på att aldrig mer få träna honom, tävla honom, eller få träffa honom. Han kommer aldrig mer komma springandes med viftande svans och möta mig, när jag kommer hem från skolan. Tanken på att städa ur hans box, säga upp hans boxplats och sudda ut hans namn från tavlan..det går inte att beskriva. Det var ju jag och Divino som skulle tävla på Doggy Agility Cup. Vara med på Husdjursmässan på uppvisning. Och ta studenten tillsammans. Min bästa kompis, min tävlingskamrat och min tävlingskamrat.
Min mamma kommer hit ikväll och är kvar tills imrogon. Då fyller jag 18. Hon tar med sig två av hundarna hemifrån, så de blir här över en natt. Vilken eländig födelsedag.
Jag är tacksam över de 7 år jag fick med Divino. Jag har lärt mig att det kan ta 4 timmar, 4 dagar, eller 4 månader från att hunden ses som "frisk" tills att hunden faktiskt inte finns mer. Jag drar lärdom av saker som sker, och vet med mig att de i längden gör mig till en starkare människa.
Jag och Divino, sommaren - 08
Kommentarer
Postat av: My Hörting
<3 och hjärta igen <3
Postat av: Frida
Tårarna rinner, fyfan Erika du är fan min idol som orkar med så mycket utan att bryta ihop! stort hjärta och massa styrkekramar. och hoppas du kan fira en någorlunda bra 18års dag men det kan bli svårt för dig vännen. finns för dig om du vill <3
Postat av: Maria
Jätte fint skrivet Erika. Jag beundrar dig verkligen, du är så fruktansvärt stark <3 tänker på dig hela tiden. massa, massa kramar <3
Postat av: Julia
älskade, älskade du. Jag tänker på dig, och på fina, fina Divino. Det är så hemskt att sånt här ska behöva hända. <3
Trackback
