När man är ung lever man. Man dör när man blir gammal.
Det här med döden. När en person dör. Livet tar slut. Man tar sitt sista andetag, hjärtat slutar slå. Känslan kan vara obeskrivlig, sorgen är individuell - men smärtan är brutal.
Alla kommer att dö. Man dör när man blir gammal. Så är det bara. En evig vila infinner sig när kroppen blivit så gammal att den inte orkar mer. Det gör så ont. Men är acceptabelt.
När man är ung, då lever man. Det är så det ska vara. Allt annat är oacceptabelt. När man är ung har man hela livet framför sig.
I mitt 21åriga liv har jag alltför många gånger fått erfara döden. Nära och kära. Gamla familjemedlemmar. Farmor, gammelmorfar. En smärta, saknad och stor tomhet. Jag har också fått erfara yngre död. Smärta, saknad och stor tomhet. På ett helt annat vis. När en person endast levt en liten ynka del av förväntad levnadstid är det inte okej att dö. Det får bara inte hända. Men det händer ändå. Det gör mig arg, besviken. Ledsen.
Varför tar livet slut innan det knappt börjat? Varför kan man dö när man är ung och ska leva.
Det är djupa tankar såhär en onsdag. En vanlig sketen onsdag. Kanske har de dykt upp från ingenstans. Kanske för att jag har för lite att göra. Förmodligen för att jag saknar en vän som lämnat livet på jorden för tidigt. En vän som var så fantastiskt levande. Plötsligt hade hjärtat slagit sitt sista slag.
Ta hand om varandra. Jag är så förbannat trött på allt hat. Jag vill se, uppleva och känna kärlek. Allt annat är skit.
