erikan

Det blir bara värre och värre nu. Satt och grät i stallet imorse på hundinlämningen. Försöker att vara glad, och oftast kan jag faktiskt erkänna, så är jag glad när jag ler. Men idag är ingen sån dag, då det fungerar. Davdi såg igenom mig direkt. Och då bröt jag ihop, lite. Jag tänker på Divino konstant, i princip hela tiden. Det är hela tiden honom jag relaterar till. Jag saknar min trygghet, han jag kunde luta mig mot i alla situationer, han som fick mig att båda skratta och le, och framförallt. Han som förgyllde mina dagar. Han var mitt guld, min diamant. Nu när han inte finns längre, måste jag lära mig att se tillbaka på tiden vi hade med ett leende på läpparna, även fast det är jobbigt ibland, eller nästan jämt. Men det kommer bli bättre med tiden. Även om det just nu känns, som att jag kommer leva med en klump i halsen, ont i magen, och smärta i hjärtat, i resten av mitt liv.

Jag har inte bara förlorat en, eller två stjärnor alldeles för tidigt. Jag har förlorat tre. Och jag saknar min trio så fruktansvärt mycket. Mina änglar. Jag hoppas att ni har det bra i himlen.


Light Dream's White Lighter "Disco" maj 2010 - december 2010


Sort Guld It Aint Necessarily "Divino"  januari 2004 - mars 2011


Sort Guld Midsummer Festival "Rio" juni 2005 - juni 2006

Det är så fruktansvärt. Det går inge bra nu.

Jag saknar min familj, samtidigt som jag inte alls är sugen på att åka till Ludvika. Min familj är underbar. Och jag är så underbart glad att jag har David. Han stöttar mig i allt, verkligen allt. Han ser igenom mig när jag ler, fast jag är ledsen inuti. Och jag får gråta i hans famn. Hjärta dig, David.

Den hät dagen sammanfattas: sorg och tårar.

Någon sa till mig, att man inte behöver vara stark, i såna här situationer. Jag bestämmer mig för att lyssna. Det måste få ta sin tid.