Happy ending

This is the hardest story that I've ever told
No hope, no love, no glory
Happy endings gone forever more

Det är svårt att beskriva känslor i ord ibland. Och tankar. Det snurrar bara ibland. Jag bir tokig. Det värsta som finns är att vara ensam på natten. Det är då smärtan är som värst.

För varje dag som går, inser jag verkligen hur mycket han fattas. Man tar alltid lite för givet. Jag hade tänkt att starta honom i lydnadsklass II. Tävla upp honom i Agilityklass III. Och framförallt, tävla i freestyle. Till våren hade jag planerat att ta Viltspårschampionatet på honom också. Plötsligt känns allt så..värdelöst utan honom. Jag får verkligen kämpa för att hålla motivationen uppe. Jag frösöker le, försöker vara positiv. För jag vet hur tråkiga människor är, som är ledsna och nere. Samtidigt som man måste få vara det. Det är en otrolig balans det där.

Tack för alla fina tankar, och alla fina bilder på Divino! Jag blir rörd. Han fattas verkligen för mig. Jag ger mina tårar till Divino, och jag hoppas att han och Disco studsar runt nu tillsammans, i en perfekt värld. Hoppas att ni mår bra nu. Jag saknar er.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0