Allt rasar samman och något vackert av Julia Pettersson
Just nu och under de senaste två dagarna känns det som att allt har rasat samman. Hur ska jag någonsin kunna vara lika lycklig. Hur ska jag någonsin kunna sluta gråta. Mina klasskamrater pratar om sina hundar. Alla planer de har, allt de ska göra. Det gör så ont i mig att tänka på, alla de planer även jag hade med Divino. Allt jag skulle göra med honom. Vissa har problemet "hur ska båda hundarnas namn kunna få plats på min studentmössa????". Mitt problem är, vilken hund ska stå på min studentmössa.. Han jag skulle ta studenten med finns inte mer. Men nu vet jag. Det ska stå Divino på min mössa. Det var han och jag som började på den här skolan. Det var han och jag som skulle ta studenten tillsammans. Nu när det inte blev så, ska han trots allt få vara med på ett hörn. Det är han värd.
Min stjärna, ängel och bästa kompis. Alla tårar jag fäller är tack vare den underbara individ du var och det fruktansvärda tomrum du lämnade bakom dig. Jag känner mig ensam och förlorad utan dig.
Bilden är tagen av Julia Pettersson, du hittar hennes blogg här. Hon har också skrivit något vackert. Inlägget heter: a wish that time would have stopped so you could have stayed. Hon har också skrivit ett fins inlägg om att minnas, och om bilder.
On the days I can't see your eyes,
I don't even want to, open mine.
On the days I can't see your smile,
Well i'd rather sit, wait the while.
For the days I know you'll be near,
'Cause a day without you, just isn't fair.
See the days I can hear you voice,
I'm left without a choice.
God damn your beautiful to me,
Your everything, yeah thats beautiful
Yes to me
